Programmet inleds med Pontus Lidbergs The Little Match Girl Passion som är inspirerad av HC Andersens saga Flickan med svavelstickorna. Anna Valevs gestaltning av den osedda flickans resignation är trovärdig likaså den likgiltiga omvärlden, dansare i grå dräkter och kostymer. Men i motsats till David Langs lågmälda men märkligt intensiva körverk från vilken baletten fått sitt namn stannar koreografin vid att vara en vacker men endimensionell illustration.
Alexander Ekmans Tyll är ett lika voluminöst som uppsluppet balettbygge för ett trettiotal dansare anförda av ballerinan Marie Lindqvist. Frejdigt dekonstruerar Ekman några av balettens slagnummer och rekonstruerar dem på ett mycket egensinnigt sätt. Även om det inte saknas longörer, framför allt de rätt stereotypa talade inslagen, är det ett underhållande verk som på en och samma gång hyllar och driver med den klassiska dansen. Ett plus i kanten är att Ekman låter dansarna spela ut mot publiken på ett sätt som inte är vanligt i denna högkulturens högborg.
Den största överraskningen är Giovanni Bucchieris Kom ni döttrar för fem dansare med Nadja Sellrup som centralgestalt. Överraskningen består i att här är plötsligt ett verk som vågar utmana och ställa krav på publiken. Bucchieri låter sin hårt fragmentariserade koreografi krascha rakt in i Johann Sebastian Bachs tätt sammanvävda Matteuspassion. Tills den också fragmentariseras och en plötslig osäkerhet uppstår, en osäkerhet som får det stora tomma scenrummet att vibrera. Den minimalistiska koreografin och det stora tomma scenrummet ger dansarna möjlighet att ta plats.
Vilket de gör. I synnerhet Oscar Salomonsson som i en solosekvens i anslutning till en laddad duett med Arsen Mehrabyan plötsligt blixtrar till och visar upp en danskonst som är det närmaste någon kommer excellens denna kväll.
Loading ...
