”Man går in där och man tycker man säger ifrån!” Det är omöjligt att inte återigen referera Marianne Mörcks definition av scenkomik. Den passar så perfekt in på Pelle Öhlunds vankelmodige brandman som trycker i kulissen innan han morskar upp sig och går in för att meddela publiken var nödutgångarna finns. Det tar honom väl uppemot en kvart, publiken viker sig av skratt till brandmannens uppenbara förtvivlan.
Han avbryts av Per Sörbergs ytterst förvirrade programledare som virrar sig baklänges in på scenen mumlande nåt om nån nyckel nån ska ha tappat och nån dyrbar utrustning som ska ha försvunnit. Han vet varken ut eller in längre, har så att säga inte alla chips i påsen.
Det blir ännu tydligare i ett nummer längre in i den fritt flytande föreställningen. ”Scenen är din!” är programledarens forum, i vilket han med ett maximalt dollargrin förnedrar sin gäst Jan från Bandhagen som felaktigt tror sig kunna diverse saker som ingen annan kan. Som att rabbla stryktips varje vecka ända sedan april 1953 och att dricka en dunk med gift. Men när det gäller att stå emot förnedring är det den provocerande programledaren som till sist bryter ihop.
De olika kvinnor Nina Jemth spelar håller sig klädsamt i bakgrunden, kvittrar och plirar eller sjunger melankoliska kabaretkupletter. Men när brandmannen vill rädda en förbittrad, ensam dam i en länstol undan elden, exploderar hon i en makalöst lång, ordrik och bitter litania som verkar vilja en gång för alla spy ur sig all skit kvinnor tvingas ta än i våra dagar.
Tre hiskeliga gubbar utför ett hotfullt styckmordstrollerinummer, dörrar öppnas och stängs som ett genomgående tema. Tre filurer med röda höga hattar guppar likt bojar på den blå ocean, ängsligt småpratande innan de en efter en med ett tjut dras ner i djupet.
Allt är gjort med en sagolik timing. Varje nummer är nytt, varje stund förtrollad. Det är svårt att kategorisera Barbès unika scenkonst som de nu i femton års tid utövat i Malmö. Jag försöker ändå: ”existentialistisk nyvarieté”?
Effekten är lättare att bestämma. Det handlar om att ge åskådaren känslan tillbaka, att skapa kontakt med här och nu, att återförtrolla tillvaron.
Det är stor, poetisk komik rakt igenom. Modern visuell teknik har hjälpt teatern vidare i sitt uttryck, men jag har nog aldrig sett den bära så långt som här. Henrik Nords animationer och projiceringar är fantastiskt elaborerade. Huskompositören Magnus Jarlbos mollvackra och för ändamålet utmärkt smetiga musik ackompanjerar en fullkomligt hisnande och uppenbart påkostad föreställning som ingen bör missa.
Loading ...
