Det luktar häst på Orionteatern. Lång väg. Allergiska får dessvärre hålla sig på gatan, för den gamla verkstadshallen på söder är sedan länge ett Mecka för alla människor med någon som helst förnimmelse av att det finns förbindelselänkar mellan djur och människa.
Cirkus Orion är en visuell och känslosam fest för alla stora och små som kan se den oemotståndliga kraften i en galopperande hästkropp, lägga huvudet på sne inför tre hundars tillgivet utförda dressyrkonster eller för den delen charmas av minishettisarna som näpet travar runt på korta ben.
Suzanne Berdino är häst- och hundskötaren som med sällsynt värme lockar sina djur till lekfulla storverk i manegen – alltid bestämd, men aldrig förtretad. Den här gången visar hon dessutom att hon har god hand med sina trillingbarn, cirkusartister i femte generationen. Akrobaten Oliver Berdino slänger sig på hästryggen med lika elegant ledighet som han hanterar sina jongleringskäglor. Charmaine och Stephanie Berdino, två älvor i mörkkrusiga manar, galopperar ostyrigt barbacka fram genom sågspånet och snurrar självsäkert sina rockringar runt midjan, halsen, knävecken med medryckande frenesi.
Att Sara Larsson-Fryxell, som ung cirkusbesökare, vill slita sig från pappa Thomas Roos och hänga med i cirkusäventyret, är fullkomligt elementärt att förstå. Lars Rudolfssons cirkushyllning är en kärleksfullt tecknad, formsäkert disponerad och poetisk familjefest med väl vald musik från Michael Nymans minimalism via bland annat Goran Bregovics filmmusik till Ry Cooders bluesgitarr. Den som inte själv känner en akut lust att springa in i manegen sitter garanterat och fånler.
Loading ...
