Trettondagsafton är en av William Shakespeares mest spelade komedier skriven 1601. Kopplingen till julhelgen Trettondagen är vag, men man tror att den har att göra med att man på 1600-talet ställde till med en karneval vid den här tiden på året där man klädde ut sig och tjänstefolket dessutom tilläts lura och trakassera sitt herrskap.
Och det är också vad intrigen i Shakespeares pjäs går ut på. För Viola förklädd till man lyckas få grevinnan Olivia att bli förälskad i henne, medan Viola själv är kär i den man som är kär i Olivia. Och så är förväxlingarna och könsrollsleken i full gång, allt accentuerat av Charles Korolys underbara trashkostymer.
Men öppningsscenen är ganska svag vilket gör att det är svårt att engagera sig i föreställningen de första trettio minuterna. Istället kan man roa sig med att insupa den minst sagt flummiga scenografin och kostymen som definitivt för tankarna just till karneval och maskerad med inslag av cirkus och Folkets park: i mitten finns ett slags cirkulär manege dekorerad med vimplar och hela scenen är flankerad av jättevallmo i tyg, kanske som en blinkning till hur snurrig den här komedin faktiskt är.
Allt det hinner man betrakta under den tröga uppstarten. Men så händer det något och den händelsen stavas Pia Johansson. Iklädd clowndräkt kombinerad med en fjäderskrud som för tankarna till en luggsliten balettdansös iintar hon scenen och håller den sedan i ett hårt grepp genom hela föreställningen och blir den stora behållningen som Narren. Pia Johansson är dessutom en av de få som kan sjunga rikitgt bra i ensemblen. Och här sjungs det friskt med Shakespeares sonetter som texter, fint ackompajerade av en Klezmerinspirerad orkester på scenen.
Den andra behållningen stavas Peter Haber i rollen som den dryge Malvolio. Det är alltid roligt att se honom i något annat än Beckfilmer. För Haber är en av våra riktigt begåvade teaterskådespelare och här fyller han verkligen ut rollen som den kärlekskranke och förslagne hovmästaren som i slutändan själv får smaka på sin beska medicin. Likaså bär man med sig Lena T Hanssons fågelskrämma (Olivias kammarflicka) medan Sofia Ledarp får kämpa lite mer med hela två roller som tvillingarna Viola och Sebastian.
En invändning med uppsättningen är att den i sina stunder är alltför light på ett sätt som får publiken att klappa händerna efter varje rolig scen och då företrädesvis när en ”känd från tv”-skådespelare dyker upp. Det helt moderniserade språket (översättning Göran O Eriksson) gör också att mycket av Shakespeares vackra magi i texten försvinner och bara blir kvar i sonetterna. Så är det säkert också en utmaning för Susan Taslimi att i sin andra uppsättning som regissör på Stadsteatern fylla drygt tre timmar speltid. Kanske är det orsaken till att vissa passager känns lite sömniga?
Sammantaget blir Trettondagsafton ändå en uppsättning som man roas av för stunden, men kanske inte bär med sig hem i sitt innersta. Ungefär som ett glas varm glögg spetsad med många söta kryddor.
Loading ...
