På Berns lilla hörnformade teaterscen, som nås från garderoberna på bottenvåningen, har ett litet teatersällskap från förr tagit in. De vill förflytta oss både i tid och rum, till Dagmarteatern i Köpenhamn år 1889. Strindbergs nyskrivna enaktare Den starkare ska repeteras och hans nyblivna exfru Siri von Essen ska göra comeback i huvudrollen.
Patrik Bergners nasala Strindberg i stärkkrage blandar sig i arbetet och förvandlar repetitionen till ett farsartat skilsmässodrama bland pilsnerbackar och rekvisitabord – och några utflykter i salongen. Nationalförfattaren spelas med rapp käft och blir stereotypt kollrig, ungefär som han framstår i Inferno. Han anklagar regissören Viggo Schiwe för att ha en affär med Siri och Joel Lundgren understryker sin underkastelse till den store författaren, till Teaterkonsten och till sin pådyvlade hingstroll med yviga åtbörder och en frustande kloppetiklopp-entré. Mellan dessa knaskarlar sveper Frida Liljevall runt i tidsenlig, fotsid kjol i rollen som Siri von Essen. Hon utmanar sin exmake med rak rygg i parant, höghalsad blus och med elakt rapp tunga. Inte riktigt lika tokigt och skojfriskt men ack så stereotypiskt.
Denna pilsnerfilmslustiga spelstil fungerar delvis och jag har fläckvis ganska roligt. För 2007 är tiden definitivt mogen att skratta åt Strindbergs ynkliga och självförsvarande kvinnohat. Men Enquists text vill mer än så och överspelet blir tröttsamt när det inte får någon ordentlig balans förrän i slutet. Först när Karolina Rahm tar ton på äkt-göteborska får vi se en riktig människa. Som Siris påstådda älskarinna, tribaden Marie David, pimplar hon pilsner och hotar Strindbergs manlighet genom sin blotta närvaro. I pjäsen de försöker repetera ska Marie David göra den stumma rollen, men vägrar hålla käften. Här finns en antydan till dynamik som tyvärr slarvas bort och vi får nöja oss med några glimtar av äkthet i det resterande, uppskruvade farsmakeriet.
Loading ...
