Teater är så mycket mer än replikerna, brukar man ju säga. Men i Egil Törnqvists bok om Strindbergs dramadialog är det tvärtom – där är replikerna allt. Med koncentrationen inställd på orden och de skiftande talsituationerna företar han en djupdykning ned i Strindbergs dramer där minsta mikrohandling begrundas.
Hans analys borde vara av verkligt intresse för skådespelare och regissörer – många dolda sidor av dramernas inre spänningsfält lyfts fram av denna grundliga genomgång som nästan kan liknas vid att öppna lönndörrar och träda in i hemliga rum. För det är svårt att tro att en så noggrann och systematisk genomgång av Strindbergs dramadialog tidigare genomförts.
En replik inte bara en replik
En replik är inte bara en replik, lär man sig snart, utan döljer universum av konsekvenser, komplexitet och motiv. Törnqvist går in på Strindbergs olika repliktyper, replikfunktioner och replikflätningar. Han ställer dialogen mot handlingen, rollfiguren och bitexten. Han lyfter också fram de olika språktekniker som Strindberg använder sig av vid dialogerna: bildspråk, mångtydigheter, paradoxer och generaliseringar. Strindberg skrev dessutom så kallade pseudomonologer – en blandning av den för naturalismen bannlysta monologen och långrepliken. Detta försvarade han med att personernas psykiska tillstånd gjorde dem omedvetna om andra personer runt dem, och dessutom ansåg han att en person mycket väl kan tala ”halvt” för sig själv: öppna sitt hjärta för en katt eller ett litet barn.
Fröken Julie – en duolog
Törnqvist redogör för talsituationer som utfrågningar och förhör, duologer (ett samtal mellan två personer), triologer (ett samtal mellan tre personer) och polyloger (samtal mellan flera). Exempelvis så förekommer det sällan treskifte i replikföringen i dramat Fröken Julie, utan tonvikten istället ligger på duologerna. Och Törnqvist drar slutsatsen att Strindberg velat understryka klasskillnaderna och deras oöverbrygglighet genom detta grepp. Jean, som innehar mellanpositionen får förmedla kommunikationen mellan klasserna – i detta fall mellan Kristin och Fröken.
En verklig Strindbergskännare
Egil Törnqvist är vad man kallar en verklig Strindbergskännare. Han är professor emeritus i Amsterdam och har också skrivit om Ingmar Bergman, Henrik Ibsen och Eugene O´Neill. I årets upplaga av Strindbergiana (som finns recenserad i Nummer) handlade hans text om Ingmar Bergmans iscensättning av Spöksonaten på Dramaten.
Finns det någon kritik att rikta mot Det talade ordet är det kanske att boken blir väl snäv. Det ligger något instängt över Törnqvists text. Den flyttar sig aldrig ur sitt hårt skruvade perspektiv. Man hade velat få en möjlighet till överblick och inte bara ligga så att säga inuti varje replikskifte. Det blir kanske inte tråkigt, men väl mastigt.
Törnqvists arbete går ju ut på att plocka fram beståndsdelarna i dramadialogerna, och det är just vad han gör, men det skelett som frigörs är kanske inte helt uppseendeväckande.
Loading ...
