Vad skriver ni om?
Maria Blom:
– Mina pjäser handlar om att vi måste förstå och respektera varandra. Jag tror verkligen att det är grunden till hur samhället ser ut. Vi är i en uppbrottsperiod. Jag tror inte att vi begriper vilken stor omställning det är att de traditionella mans- och kvinnorollerna luckras upp till exempel. Sånt går inte på en kvart.
Jonna Nordenskiöld:
– Jag gjorde min dramaturgpraktik hos Jasenko Selimovic när han satte upp 1948 på Backateatern. Det är fascinerande hur någon helt oförskräckt kan ta sig an att berätta om hela 1900-talet. Jag kämpar för att få till ett trovärdigt frukostsamtal, men jag är övertygad om att det är där politiken börjar. Uppväxten färgar och formar en människa så mycket.
Line Knutzon:
– Alla grundläggande mänskliga relationer finns i en familj men kan överföras på samhället i stort. Jag tycker att det är politik.
Ingen av er skriver naturalistiskt utan det finns en förhöjning i berättandet. Det är lite skruvat, poetiskt, eller absurt. Varför då?
Maria Blom:
– Jag vet inte. Det kanske är någonting vi har gemensamt som kommer ur en generation med mycket film och TV. Att det börjar utvecklas ett nytt teaterspråk, vad vet jag?
Jonna Nordenskiöld:
– Jag vet inte. När jag började skriva dramatik var det så den kom ut. Det är inget medvetet val av stil.
Line Knutzon:
– Jag begriper inte varför folk alltid beskriver mina pjäser som absurda. Jag skildrar världen som jag uppfattar den. Visserligen händer det saker i mina pjäser som inte skulle inträffa i verkligheten men det tycker jag är ett väl trångt synsätt.
Vad intresserar er just nu?
Jonna Nordenskiöld:
– Just nu kretsar många tankar kring hur svårt men viktigt det är att bli vuxen när man själv får barn. Det känner jag igen både från mig själv och vänner om fått barn, inte minst de som liksom jag fått barn rätt tidigt. Och då menar jag inte främst att se till att ungarna får i sig av hela kostcirkeln. Men man får inte driva med sitt barn, eller använda sig av en jargong som inte barnet förstår. I en tid när det är extreminne att vara ung tror jag att det är ännu svårare att bli vuxen. Att vara ung innebär att vara i opposition och när man blir förälder måste man bli den som står för någonting och inte bara emot. Man måste ta på sig att vara tråkig och hålla på läggtider och laga middag. Stå ut med att vara den dummaste mamman på hela jorden ibland.
Line Knutzon:
– Jag börjar faktiskt känna mig färdig med ämnet mänskliga relationer. Jag har utforskat det i tio år men vet inte längre vad det är för någonting. Med Torben Toben försökte jag mig på någonting nytt. Där ville jag berätta om hur det är att vara människa i detta västerländska samhälle där man förväntas begripa vad det får för konsekvenser om vi går med i EU eller inte.
Vad vill ni ge publiken?
Maria Blom:
– Det är olika från pjäs till pjäs. Inför Kvadd var målet att få människor som lever i parrelationer att känna sig lite kallsvettiga. Jag ville att de skulle varandra hårt i handen när de lämnade salongen och sedan ligga och snacka halva natten om sin relation. Med mina tidigare föreställningar har jag velat få människor att inse att man måste se varandra i en relation eller vara rädd om sina vänner till exempel.
Jonna Nordenskiöld:
– Jag tänker inte så exakt hur jag önskar att publiken skall känna efter varje pjäs. Men jag tror att det finns ett underliggande tema i allt jag skriver. Någon slags grundkänsla jag vill att publiken skall få med sig hem. Det är inte lätt att leva men det är intressant. Världen är komplicerad men det finns möjligheter – om man är modig. Jag vill inte lämna publiken framför en stängd dörr men hjärtat ska behöva jobba när man går på teater.
Line Knutzon:
– Jag försöker att inte tänka på publiken överhuvudtaget för att inte riskera att anpassa mig efter vad den vill ha.
Varför började du skriva dramatik?
Maria Blom:
– Jag hade gått ut gymnasiet och startat Ludna Teatern. Det var när vi skulle övergå från improvisationer till att sätta upp riktiga pjäser som jag förstod hur dyrt det var med rättigheter. Då bestämde jag mig för att försöka skriva själv.
Jonna Nordenskiöld:
– Eftersom mina föräldrar jobbar med teater försökte jag länge med att allt annat än teater; som att jobba på dagis och stå i Pressbyrån. Men det är som när man är uppvuxen i cirkusfamilj, teatervärlden kom ändå krypande så småningom. Jag sökte till Dramatiska Institutets linje för dramatik/dramaturgi.
Line Knutzon:
– Min far är skådespelare och jag tyckte länge att teater var en löjeväckande konstform. Jag kan faktiskt inte svara på varför jag för tio år sedan ändå själv började skriva dramatik.
Har du någon utbildning i ämnet?
Maria Blom:
– Jag gick Södra Latins teaterlinje på gymnasiet och efter det startade jag och drev Ludna teatern i ett par år.
Jonna Nordenskiöld:
– Jag är fortfarande elev på Dramatiska Institutet, linjen för dramatik/dramaturgi.
Line Knutzon:
– Nej, jag har ingen utbildning i att skriva dramatik.
Vad har du för relation till skrivandet?
Maria Blom:
– Jag kan inte skiva utan att veta när och var pjäsen ska ha premiär. Och vem som är tänkt som publik. Jag måste veta var texten ska landa. När jag vet det bestämmer jag från början vad som är pjäsens budskap och sen skriver jag. Jag är inte så mycket ör att sitta på kammaren och ha ångest inför mitt skapande. Tillsammans med Paula McManus har jag en lokal där sitter jag när jag jobbar.
Jonna Nordenskiöld:
– Eftersom jag fortfarande går på DI och under den tiden dessutom fått två barn, skiljt mig och flyttat så vet jag inte riktigt hur mitt skrivande ser ut i ett vanlig vardag. Men när det går som bäst är det samma känsla som när jag lekte med Barbie när jag var liten. När leken lekar sig själv är det bäst. Först efteråt får jag läsa med andra ögon och plocka bort sånt som är för privat, som inte tjänar sitt syfte eller blir allt för spretiga sidospår. Om censuren dyker upp redan under skrivandet blir jag rädd och riskerar att missa dimensioner och texten blir fyrkantig.
Line Knutzon:
– Jag tycker att det blivit för lite glädje i skrivandet på sistone. För mycket ångest och på liv och död. Prestationsångest. Tidigare hade jag ett rum på Dr Dante men nu försöker jag sitta hemma. Det är svårt. Jag är inte särskilt disciplinerad. Jag skriver inte förrän de ringer och skäller på mig.
Hur är din inställning till kritiker och recensioner?
Maria Blom:
– Recensionerna av mina pjäser har förändrats med åren. De har blivit längre och innehåller mer analys idag. Till en början beskrevs pjäserna som såpateater och inget mer. Sen upptäckte väl kulturstjärtarna att pjäserna drog en massa folk och började inse att det kanske fanns någonting mer. Det var en lång analyserande recension i DN som blev vändpunkten. Efter den har skådespelarnas arbete, text och scenografi kommenterats med ett annat allvar. Recensionerna av min senaste pjäs, Kvadd på Angeredsteatern, var de hittills mest seriösa. Det värsta som finns är allmänt hållen kritik. Den djärva och specifika är roligast.
Line Knutzon:
– I Danmark har vågen av nya framgångsrika dramatiker som Peter Asmussen och Winding Refn fått så mycket uppmärksamhet att folk börjat tröttna. Och så har kritikerna hakat upp sig på att det är för mycket kärlek, relationer och ironi i dagens pjäser. Jag är skittrött på det där och övertygad om att ganska snart kommer samma sak efterlysas igen.
Hur ställer du dig till rollen som regissör?
Maria Blom:
– Jag känner egentligen större självförtroende som regissör än som dramatiker. Till exempel skulle jag aldrig lämna ifrån mig mina egna texter till någon annan regissör eftersom jag inte litar på att texterna klarar sig utan min regi.
Jonna Nordenskiöld:
– När jag regisserade min examenspjäs Pälsänglar på Dramaten bestämde jag mig för att inte låtsas om att scenen heter Dramaten och att jag aldrig varit regissör förut, utan bara gå in i arbetet. Det var väldigt roligt och lärorikt – att sammanfoga alla delar till en helhet. Det gav mersmak och jag skulle gärna varva det skrivande eremitlivet med att regissera. Men max en eller ett par gånger om året eftersom det är krävande att ha den där totala kollen.
Line Knutzon:
– Jag är inte det minsta intresserad av att regissera. Jag tror inte att det skulle bli bra. Jag har heller inga problem med att lämna texten ifrån mig och låta regissören göra sin egen uppsättning.
Vilka är era kommande projekt?
Maria Blom:
– I vår ska jag regissera en pjäs av Joakim Metzger på Judiska teatern i Stockholm. ( Pjäsen heter Men i framtiden då?, red. anm.) Det känns som ett stort förtroende att regissera någon annans text. Sedan skriver jag på en pjäs för Dalateatern med arbetsnamnet Masdjävlar och en monolog för Scenskolan i Stockholm. Jag skulle också gärna göra film, framför allt regissera.
Jonna Nordenskiöld:
– Jag skriver en barnpjäs för Folkteatern i Göteborg, som skall vara klar i vår och dramatiserar en barnbok för Operan i Stockholm.
Line Knutzon:
– Det enda jag tackat ja till är att skriva två monologer för Teater Mungopark utanför Köpenhamn. Jag måste ta reda på vad det är jag ska göra, annars kanske det inte går att skriva alls. Men jag skulle gärna vilja skriva filmmanus.
Loading ...
