Jag klipper mig rätt sällan, hos en frisör nästan aldrig. Och under Vasateaterns och regissören Emma Buchts version av Blommor av stål blir jag plågsamt medveten om en av anledningarna. Det kan vara dödligt tråkigt på en frisersalong. Tiden går oändligt långsamt, man måste sitta stilla i sin stol och titta rakt fram utan att röra sig, och samtidigt lyssna till ett jämnt putter av välvilligt men intetsägande pladder.
Ja, ni förstår jämförelsen. Och visst är det lite förvånande? Att en lineup som denna – tänk en prillig frissa som Cecilia Nilsson med skvallriga klippstammisar som Pernilla August, Suzanne Reuter, Gunilla Nyroos och Melinda Kinnaman – inte bara med sin massiva skådespelarkraft kan lyfta vad som helst! Men det visar på vikten av övergripande regitanke.
För det räcker inte med en värdig vridscen som visar Zofi Nilssons prylnördigt inredda frisersalong ur en ny vinkel vid varje scenbyte, med Jaana Fomins och Sara Klänges kärleksfulla och kunniga fingerspitzfrosseri i åttiotalsdetaljer när det kommer till kostym, hår och smink, ja med en hel produktion som doftar lyx.
Inte när spelet som det mestadels gör här står mycket stilla, eller möjligen svajar lite lätt i en osäker bris.
Jag ser och uppskattar tanken att tona ner och vardagliggöra nyanserna: jag ville gärna vara en fluga på väggen i just ett sådant här sammanhang. Men att bara visa upp en varm och fantastisk kvinnogemenskap utan att vilja något särskilt med uppvisandet funkar inte idag – jag vet att det ska föreställa 1980-tal, det går inte att missa, men jag vill ändå veta något som har med 2008 att göra.
Så om ovan nämnda ändå fina fördelar med tillställningen inte räcker för att få dig att boka tid och stol i den här salongen, stanna hemma och kolla på Hollywoodfilmen från 1989 istället.
Loading ...
