Tristan med Kungliga Baletten

Koreografen Krysztof Pastors styrka ligger inte i ett originellt koreografiskt språk utan i en lyhördhet – mot såväl Wagner som kompaniet. En lyhördhet som släpper in dansarnas egen kreativitet vilket gör rolltolkningarna mänskligt berörande trots den abstrakta formen. Tydligast blir detta i Anders Nordströms moget personliga tolkning av titelrollen Tristan som är ett koncentrat av en Wagnerhjälte. En antihjälte – lika delar oskuldsfullt naturbarn och ostyrbar naturkraft och som slits sönder av sin egen inre konflikt. Skickligt fångar Pastor dansarnas särdrag och potentialer. Brendan Collins i rollen som Kung Mark är ett exempel på detta, plötsligt ser jag helt nya kvalitéer hos denne för mig välbekante dansare. Men Pastor förmår också balansera dansarnas särarter mot varandra, som att ställa Marie Lindqvists undertryckta intensitet i rollen som Isolde mot Nordströms flödande sensualitet.
   I Henk de Vliegers musikaliska bearbetning av musik ur Tristan och Isolde har Wagners närmast vildsint erotiska anslag tonats ner och fått en mer lyrisk kvalité. Musiken fungerar därigenom som en stabiliserande motvikt mot den spänningsfyllda koreografin. Att Operan i Gregor Bühl äntligen har fått en skicklig balettdirigent bidrar till att ge dansare och publik en fungerande musikalisk grund för skeendet på scenen. Ett skeende som får en suggestiv inramning av konstnären Ernst Billgrens fysiskt avskalade men emotionellt laddade scenografi.