Ingvar Örner är kvällens värd och i sin hörna får han sällskap av den trehövdade folkmusikgruppen Råmantik; Mats Nilsson, Per Sandberg och Anders Waernelius.
Dessa tre eminenta musiker skapar ett alldeles eget språk som stundtals talar starkare än föreställningens text. Första musiknumret för kvällen Är Olle Adolphssons Trubbel och redan då smälter mitt hjärta lite grand.
Ingvar tar oss sedan med till ett land som inte längre finns annat än på loppis och i antikaffärer. En romantiserad bild, javisst, men icke desto mindre charmerande. Anekdoter blandas med Adolphsons visor och Thomas Tidholms dikter och Ingvar Örners energi är häpnadsväckande. Han juckar och spottar och vill så mycket att jag riktigt njuter i de lugnare numren när han lägger an en mjukare och mer finstämd ton.
Hånglandet med svunna tider ställs naturligtvis mot bilden av vårt nutida Sverige. Framtiden är inte så ljus, sjukvården är inget att vara stolt över längre och snart kommer de arbetslösa tvingas ha en nolla på bröstet för att man lättare skall veta vilka de är, spår Ingvar. ”Fredrik Reinfeldt ser ut som Alfons Åberg, men han är inte snäll”, menar han vidare och vinner spontanapplåder.
Petra Revenues och Lars Anderssons text är slagkraftig och välavvägd, även om jag får känslan av att man väjer något för den riktiga svärtan vilket är synd för det hade föreställningen tålt. Civilisationskritiken finns där, men det är Ingvars egna anekdoter som gör föreställningen levande. Och så musiken förstås! Vem kan värja sig mot rader som; ” Ty trots all kärleksbrist och trasighet och fransar, dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär”
Loading ...
