Tidholmsk tidsransoneringPROFESSORSKARIKATYR. Lars Andersson spelar empatilös mambojambodoktor i En timme kvar, en riktigt trixteriansk piruett med manus av Thomas Tidholm.
Recensioner [2010-10-01]

Tidholmsk tidsransonering

En timme kvar av Thomas Tidholm
Scen: Teater Trixter
Ort: Västra Götaland
Regi: Petra Revenue
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Ljus: Efraim Kent
Medverkande: Ingvar Örner, Karin Blixt, Tina Lenne, Lars Andersson samt Miran Kamala.
Länk: Teater Trixter


RECENSION/TEATER. Teater Trixter i Göteborg firar 20 år med absurt bistånd av själsfränden Thomas Tidholm. Nummers Liv Landell Major grubblar och fnissar åt En timme kvar, men kan inte låta bli att jämföra med ett annat sjukdomspoetiskt experiment som nyligen begicks på en annan kvartersteater.

Det luktar kokt morot i foajén. Jag tror att det kommer från Teater Trixters tillfälliga soppkök, men rätt som det är sitter skådespelaren Ingvar Örner under en spotlight och käkar ruggugglemiddag med bara gaffel, mitt i vimlet. Det ryker från tallriken och Örner ser sådär lite kutruggigt lustig ut som Anna-Clara Tidholms karaktäristiska barnboksfigurer.
   Ja, ja. Den kopplingen gör jag så klart för att En timme kvar är skriven av Thomas Tidholm. Men ändå. Det är precis som om det tidholmska språket färgar scenografi, kostym, ja till och med kroppsspråk i en milt absurd nyans. Lite som i de böcker paret skrivit ihop.


Väl inne i Trixtersalongen förflyttas man till en läkarmottagning där Lars Anderssons högdragne virrdoktor Borcht huserar med högklackat bistånd av Karin Blixts svala, namnlösa sjuksyster. Dit kommer Örners karaktär Roger – för att få sin dödsdom. Han ska dö en digital, genetiskt förutbestämd död – klockan 15.49! Det har kliniken kommit fram till med hjälp av avancerade tester, meddelar man sin förbryllade patient på ett svävande, torrt vis.
   Systern trippar hit och dit med färgglada journalblad och doktorn mumlar lite kvasivetenskapligt, nästan poetiskt om hur intressant fallet är. Lustigt och olustigt.


Med det udda chockbeskedet i bakhuvudet tar Roger i alla fall klivet ut ur den surrealistiska mottagningen, in i sig själv. För vem hade inte gjort det med en timme kvar att leva? Han konfronteras med två dödsbringande, pingvinklädda gestalter – spelade av Miran Kamala och Tina Lenne – som vill få honom att göra upp med sina dåliga samveten. De frågar om urballade pojkstreck och havererade förhållanden, och förvandlas samtidigt till människor ur hans förflutna.
   Dessa flashbacks är smarta, men går för snabbt för att man ska hinna lära känna den riktige Roger. Däremot kommer Tidholms underfundiga språk fram särskilt väl just här. Jag gillar skarpt hur hans finurlighet och subtila samtidskritik lägger sig som en hinna på de existentiella funderingar som Roger tvingas in i.


En timme kvar är en riktigt trixteriansk piruett – som jag på grund av den medicinlyriska språkdräkten och sjukhustemat inte kan låta bli att associera till närbelägna Teater Aktörs suveräna Insulinom i våras. Det känns orättvist att placera Trixter i Aktörs skugga eftersom snackar vi två helt olika typer av teater. Men närheten och släktskapet kan inte ignoreras, och på mig gör Trixter ett lite mattare intryck än sin granne.

Liv Landell Major

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare