Om man bortser från att andra akten är alldeles för rörig handlingsmässigt (vilket var en gammal nyhet redan innan Wolfgang Amadeus Mozart dog) och att musiken bär på så mycket elegant lätthet att den emellanåt blir närmast spänningslös (vilket är just det som mångas beundran för salzburgaren går ut på, men som gör att jag för egen del har svårt att omfamna honom fullt ut) så är det fullt utslag på sagobarometern för Malmöoperans uppsättning. Teaterriddaren Ingmar Bergman skulle ha varit förtjust.
Scenografen Zsolt Khell och scenografiverkstaden har legat i och rullar efter några minuter av första akten in en allt annat än symbolisk orm: Grön, mäktig som Djungelbokens Kaa och med gulblinkande ögon reser den sig mot prins Tamino (en distinkt och skönsjungande Joachim Bäckström), innan de tre damerna (hantlangare till Nattens drottning) struttar fram och dräper den.
Det är ett iscensättningsmässigt genidrag, som den ungerske regissören Tamás Ascher och hans team har åstadkommit på bara fem minuters speltid – i och med ormens uppenbarelse sprider sig en munterhet i publiken, en barnslig förtjusning över teaterns sagolika möjligheter. Och den färgar av sig på resten av föreställningen.
Kvällen absoluta scenograficlou är annars den plåtskimrande fiskzeppelinaren, som svävar in över Tamino och den i nuet spralligt levande fågelfångaren Papageno (föreställningens mest tacksamma roll, en comic relief-karaktär som Carl Ackerfeldt injicerar med tonvis av energi). Från ovan vägleder zeppelinarens tre gossar duon i deras djärva räddningsaktion av prinsessan Pamina (Elisabeth Meyer), dotter till Nattens drottning (Hege Gustava Tjønn), som har tillfångatagits av trollkarlen och sektledaren Sarastro (tyske Reinhard Hagens bas bräcker murar). Fast den som visar sig vara minst ond och mest upplyst i slutänden är Sarastro och hans frimurarliknande ordensbröder, medan Nattens drottning förgås i sitt svartsynta hämndbegär.
Orkestern, under ledning av operans chefdirigent Leif Segerstam, och sångarna håller jämn och hög nivå – det låter helt enkelt bra – och de finner sig tillrätta i den stiliserade spelstilen, som Ascher följdriktigt applicerar på sin förhöjda uppsättning av Trollflöjten (vars många idélager man kan läsa om i det generöst tilltagna programbladet).
Slutet gott, allting gott, alla får varann? Ja, självklart är det så i Mozarts och Emanuel Schikaneders humanistiskt inriktade opera med sin tro på individens handlingskraft. Men egentligen spelar budskapet mindre roll, det är den eskapistiskt magiska resan genom en sagovärld av numera sällan sett snitt, som värmer barnet inom en och förstärker ens tro på teatermaskineriets illusionskraft.
Loading ...
