Hur sätter man upp Trollflöjten efter Ingmar Bergmans kultförklarade filmatisering? Ole Anders Tandberg och Maria Geber är inte de första att brottas med fadersarvet – och väljer på samma sätt som i sin tolkning av Così fan tutte ett totalt auktoritetsuppror. Men när de tar nappatag med Wolfgang Amadeus Mozarts mest eklektiska opera upplever man det överraskande, och bitvis lysande resultatet närmast som ”Trollflöjten II: The Sequel”.
Tamino nickar till på Operans första bänk och återupplever i drömmen ungdomsförälskelsen som ett prövande scoutäventyr, medan tre damer från garderoben nyper honom i örat. Huvudaktörer på resan är ett knippe sångstjärnor som gör minnesvärda debuter på nationalscenen – från Daniel Johanssons Tamino, till Susanna Sterns psykopatiska stumfilmsdrottning och Ida Falk Winlands skolflicksljuva Pamina. Carl Ackerfeldts ornitolog Papageno jagas av brunbjörnar, och vinner publikens hjärta när får sin Papagena (Vivianne Holmberg) efter en närmast fulländad striptease. Om inte dirigenten Stefan Klingele hade stoppat dem… Och tur är väl det, för ibland tar leklusten och de kraftiga strykningarna i dialogen loven av den musikaliska stringensen och allvaret.
Men det är inte bara Bergman som spökar i Trollflöjten: den moraliserande tonen, konflikten mellan patriarkat och matriarkat, och de Hunger Games-liknande prövningar i eld och vatten som möter det unga paret när de närmar sig undergång – eller triumf. Alla strider utkämpas konsekvent i livets klassrum, och när Papageno pladdrar för mycket spärras han in i ett fågelägg, tillbaka till fosterstadiets stumma tillvaro. Här är Paminas pappa (Michael Schmidberger) en kraftlös scout på kryckor, vars undersåtar består av måndyrkande svartalfer – och en demoraliserad präst (Daniel Ralphsson), vars sexuella övergrepp på flickan går obemärkta förbi.
Den flyhänta översättningen av Ulf Peter Hallberg bidrar till normbrotten med finess och humor. Här är det ”Han, och Hon … och HEN” som harangeras i Paminas och Papagenos duett om kärleken – och tre queera gossar får veta att de också komma att bli kära i flickor. Och det är i operans sista scen, där auktoriteterna flytt fältet och skolklassen upprymt kastar flygplan med sina skrivningar, som Trollflöjten berusar och närmar sig klassikerstatus.