Trolösa – ett filmiskt kammarspel

Det är i teatervärlden det tragiska passionsdramat utspelar sig. Skådespelerskan Marianne Vogler (Lena Endre) slits mellan två män – Dramatenregissören David (Krister Henriksson) och sin man – Markus (Thomas Hanzon), världsberömd dirigent.
I många scener har skådespelarensemblen inte ens behövt lämna den ordinarie arbetsplatsen – Dramaten. De möts i lunchrummet eller publikfoajén och i en dekor på Stora scenen repeterar några kollegor Davids kaosartade uppsättning av Strindbergs Ett Drömspel. Att filmens handling till stora delar är förlagd just till nationalscenen är naturligtvis inte en slump. Huset vid Nybroplan har ju under många år varit Bergmans arena, även om han numera själv helst kallar sig Fårögubbe.

Fårö berättelsens kuliss
Bergmans Fårö, med utsikt över havet och de vindpinade tallarna, Strindbergs porträtt på väggen och Svensk Filmografi i bokhyllan, är också platsen för filmens ramberättelse. Här möter vi författaren själv, ömsint gestaltad av vännen Erland Josephson. I fantasin framkallar han sin huvudperson Marianne och sätter med hennes hjälp äntligen ord på de samvetskval han så länge har känt på grund av det självupplevda dramat, ett drama där vi förstår att han hade rollen som David – den besinningslöst svartsjuke älskaren.

Teater på bio
Språkligt görs ideliga liknelser med teaterns värld. I Mariannes och Davids febriga förhållande klassar David allt som dålig eller bra teater och det är en ”usel föreställning” de spelar upp för socialassistenten angående vårdnaden om Mariannes dotter Isabelle.

Så visst är Trolösa mycket teater, men det är ändå tur att det är på film detta kammarspel tar form. Bara med hjälp av filmdukens avslöjande förstoring kan vi se ryckningarna och de finstämda nyanserna i Endres/Mariannes ansikte då hon återupplever sin vandring genom helvetets alla nivåer. Bara där kan vi uppfatta den bottenlösa skräcken i Josephsons/Bergmans ögon då han inser vidden av vad han har ställt till med.
Det går naturligtvis inte att låta bli att fundera över vad som är sanning och vad som är dikt – hur mycket av dramat Bergman själv har upplevt och vem Marianne var i verkligheten. Ullman och Bergman har också på Kubrickmanér valt skådespelare som är eller har varit bundna till varandra i verkliga livet, vilket ger en extra dimension till historien. När Lena Endre bedrar och, precis som i verkliga livet, lämnar Thomas Hanzon för en annan man, när deras relation oundvikligen slits sönder blir det privat och utlämnande på mer än ett plan. Kanske är det bland annat därför historien berör så starkt.

Replik till Bergmans filmkonst
Trolösa är i mycket en hyllning till Ingmar Bergman. I sin regi har Liv Ullman lånat uttryck och tonfall ur hans egna filmer – filmer i vilka hon ofta själv har stått framför kameran. Så är till exempel en lång scen med Endres ansikte, bespeglat i sig själv, en uppenbar referens till Persona. Det är ett naket och av slitningar härjat ansikte, som är smärtsamt att skåda. I Trolösa tillhör det en kvinna, som når försoning först efter sin död.

Trolösa har premiär i följande städer fredag 15 september
Gävle, Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Luleå,
Malmö, Norrköping, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås, Växjö,
Örebro och Östersund.