I öppningsscenen till Kajsa Giertz melankoliska men också trotsigt envisa version av Carmen är alla medverkande Carmen, med dolken i hjärtat. Sven Dahlbergs scenrum är svart som aska: den ödesdigra passionen har redan brunnit ut.
Föreställningen har föga förvånande en identitetspolitisk tolkning. Utropet ”C’est moi!” vid varje rollfigurs entré blir ironiskt vinklat, eftersom varje rollfigur är dubblerad, ibland i många upplagor. Personlighetsdrag är mångfaldigade med hjälp av olika aktörer, och speglar varandra inom samma rollfigur. Att bli sig själv kan innehålla många motstridiga valmöjligheter.
Slutorden är en plädering för friheten och rätten att vara vem som helst i kärleken, att vara trogen eller trolös men fortsätta söka kärleken även om den bara lämnar sot, aska och död efter sig.
I första akten är det mest talteater: Carmen som stiliserat hörspel, med Marina Steinmos parafraser på operatexten framförda som reducerad, antydningsvis rytmiserad poesi. Dansen fungerar som korta instick: en kyss blir utdraget koreograferad, fabriksflickorna rullar cigarrer mot varandras kroppar, och så vidare.
Andra akten dras ihop till en enda lång danssekvens, med Josés bevittnande av Carmens och Escamillos möte, och mordet på Carmen. Det är lysande, koreografin får bildligt talat äga hela tragedins fullbordan, och den segrar i egen rätt.
Anders Ortman har gjort underverk med Georges Bizet, omvandlat den omfångsrika operakompositionen till just ett kammarspel i musikform, med ödesmättad, sparsmakad instrumentering som stämningsgivande bakgrunder, och då och då med precisa insatser av större, mäktigare klanger.
Hela föreställningen är mångsidigt sammansatt, briljant och synnerligen fängslande.
Loading ...
