– Vi är ganska missnöjda med den scenkonst som finns. Förutom att den är väldigt trist och tråkig så har den inte så mycket att säga, säger Nasim Aghili, regissör, manusförfattare och en av de två initiativtagarna till Kompani Labil.
Hon och Kristina Westman startade Labil i våras och har nu skrivit manus till Nu saknar jag gud…. De startade en egen grupp för att kunna tänja på gränser, experimentera på ett som de inte tycker görs på andra teaterscener.
– Det är nästan alltid samma pjäser som spelas. Och när man sätter upp nyskrivet, så gör man det med en så märklig syn på publiken. Om man ska spela för invandrare så skriver man en pjäs som handlar om invandrare och skrapar ihop alla invandrarskådisar man kan hitta för att invandrare ska kunna identifiera sig. Jag är otroligt trött på identifieringsteater.
Allmän eller särskild människa?
Nasim Aghili tycker att hela mångfaldsdebatten ofta hamnar fel, just för att man tänker sig att publiken bara kan ta till sig teater som gestaltar någon som är lik dem själva.
I deras föreställning, som handlar om något så ovanligt som två människors sökande efter Gud, närmar de sig problemet med den snäva representationen från ett annat håll.
Genom att låta ”fel” sorts människor stå för det allmänmänskliga.
– När det väl görs teater som handlar om andliga, existentiella frågor görs den av vita, medelålders män eftersom de är de enda som vi kommit överens om att alla kan identifiera sig med.
Nu saknar jag gud men jag släppte inte in henne när hon knackade på igår spelas på Aliasteatern i Stockholm till och med 28 oktober.
Loading ...
