Trubaduren på Kungliga Operan

Musikaliskt sett motsvarar denna uppsättning i stort mina förväntningar. Dirigenten Christian Badea lyfter fram musikens nyanser samtidigt som han förmår att ladda klangerna med spänning och storslagenhet när så behövs. Han ger också sångarna ett gott stöd, vilket de däremot inte fått av regissören Wilhelm Carlsson. Detta drabbar främst verkets titelrollsinnehavare, Badri Maisuradze, som gör ett närmast vilset intryck på scenen.
   Det mest utmärkande med Carlssons regi är dess frånvaro. Han tycks inte ha någon bärande idé utan griper efter publikfriande halmstrån (som att göra en scen kinky utan att motivera varför). Det är synd, för operan har ett innehåll som skulle kunnat användas för att göra den mer begriplig och meningsfull för en samtida publik.
   En person som däremot gör sitt bästa för att ge sin roll meningsfullhet – och lyckas – är Marianne Eklöf. Hon gestaltar rollen som Azucena, operans huvudperson, en zigensk kvinna som befinner sig i ett tillstånd då hämnden blivit livets mål och mening efter att ha sett sin mor och sitt barn brännas levande. Eklöfs rolltolkning är det enda verkligt minnesvärda i denna endimensionella operauppsättning, som knappast kommer att locka ny publik att ta steget in i operans värld.