Att vara eller inte vara? Ja, kanske är det i tonåren den frågan för första gången gör sig gällande. Barnaåren har förhoppningsvis varit ett enda långt nu av liv, möjligen inte alltid okomplicerat, men åtminstone självklart och utan alternativ. Tonåren bjuder på motstånd, motstridiga känslor och komplexa problemställningar. I synnerhet om man, som Hamlet, tvingas möta sin pappas död och misstänker att den egna farbrodern är mördaren. I synnerhet om modern raskt börjar leva loppan i sänghalmen med samme farbroder. Ja, kanske inte underligt om den unga människa som ställs inför sådana kval blickar mot döden som en skonsam utväg.
Nu spelas Hamlet för en tonårspublik i Skärholmen. Med liv och lust måste sägas. Pontus Stenshälls uppsättning har tydliga drag av Moments teaterestetik – frustig, spexig, yvig och dråplig. Scenen är fylld av likkistor, som går att använda både som kärleksbädd och gömställe. Rollgalleriet är spänstigt med en snubblande och ständigt mobiltelefonsnackande Polonius (Mats Jäderlund), en fåfängt självupptagen Gertrude (Lotta Östlin Stenshäll), en Leonard Cohen-diggande (Hallelujah) och i övrigt tämligen blåst Claudius (Peter Järn) och en ack så tonårsskygg och kantig Hamlet. Liv Mjönes i bomberjacka och svarta jeans har hittat både kroppen och tonfallet i denna truligt förtegna tonårsprins, tom och desperat i sin längtan efter den fadersgestalt som är borta. Än söker hen efter det vackra i, än rasar hen mot Silva Belghitis stumma Ofelia och skriker åt henne att gå i kloster.
Det som inledningsvis under premiärkvällen känns en smula slarvigt vad gäller regigrepp och stuns mognar mot slutet mot ett riktigt drabbande drama om kärlek och sorg, om sökande och eviga livsfrågor. Att få svälja detta med en rejäl portion humor känns i sammanhanget helt relevant.
Loading ...
