Oväder måste inte betyda blixtar och dunder. Det kan också vara något tyst smygande och kvavt som bara dallrar obehagligt i luften.
”Rötmånadsvärmen” suckar karaktärerna i August Strindbergs sommartristessdrama. Visst, men nog är det allt det outtalade dessa karaktärer emellan som skapar de största och mest beklämmande molnen.
Tungt vilar nämligen minnena och det förflutna över nutiden i denna historia. Livet verkar stilla och lugnt för den pensionerade ämbetsmannen (Olle Pettersson) som bara då och då får besök av sin bror konsuln (Magnus Eriksson). Tills vi inser att det bara är för att det är så stillastående nertyngt under gamla outredda intriger.
Så dyker den vackra före detta hustrun (Mariah Kanninen) upp i opålitligt röd klänning och med ovädersmolnen med sig i den rufsiga frisyren. Och de Strindbergska männens och kvinnornas tröttsamma oförmåga att förstå och tala med varandra kan illustreras igen. De talar förbi eller inte alls.
Men så är det ju också i ”tysta huset” som dramat utspelar sig. Det skvallras inte, men ändå skvallras det. Vad händer bakom de nya grannarnas röda gardiner och vet konditor Starck (Sten Elfström) egentligen vad hans dotter (Sally Palmqvist-Procopé) har för sig? Alla är de lite lagom osympatiska var och en på sitt lilla sätt – och det är i några sådana ögonblick som det finns schyst blandning av finlir och tillskruvning på scenen.
Teater Stellas Oväder verkar vilja vara en skådespelarnas uppsättning – den vilar på de enskilda aktörernas spel, gestaltning, konstpauser och tonfall snarare än på en linje i iscensättningen i övrigt, och tyvärr också snarare än på ensemblens helhetsrörelse.
Ibland blir det svårt att hänga med i scenografins blandning av konkret och abstrakt, glidningarna mellan exteriör och interiör. Och ofta blir spelet alltför trögt, dynamiken hittar inte sin plats. Trots det tryckande i denna väderfixerade historia blir det aldrig något riktigt tryck.
Loading ...
