Jag blir uppringd av Döden, en fredag efter lunch. Hennes röst är ung. Jag hör mig själv svara att det passar bättre efter klockan fyra. Om det går bra?
Nej, som ni hör blir det inledande telefonsamtalet i Skogens nya performance inte särskilt ödesmättat. Lite synd, men samtidigt är det ju precis så döden ”jobbar”. I vardagen, obemärkt. Först i efterhand minns man små detaljer, om man är den som blir kvar. Hur det är att dö vet bara de som är borta – och kanske vi som besökt Skogens senaste, interaktiva värld.
Mitt personliga klockslag är 20.44, framför en röd dörr i slutet av Fjärde Långgatan i Göteborg. Min ledsagare mot döden håller tiden. Hon är vitklädd, med långt hår och vänliga ögon. Jag överraskar mig själv med att säga hej och le. Så följer jag henne snällt, mot döden. Vi går genom ett tyst parkeringshus, och kliver in i vad som känns som ett litet kulvertsystem. Där tar Skogens karaktäristiska teknik vid. En person i taget får med hjälp av hörlurar, ljus och ljud uppleva parallella, lätt surrealistiska världar i lugn och ro. Skogen har tidigare tagit sig an allt från poetisk sjukvård till magiska dagis (läs Nummers recension här).
Det som särskiljer det nya verket är lågmäldheten. Bakom dörr efter dörr omsluts man av olika meditativa miljöer. Ett mörkt rum. Viskningar. Ett ljust rum. Vibrationer. Ett grått rum. Minnen nära havet. Till sist stiger man in i en sista, jättelik, nedsläckt lokal full av britsar. Här väntar sista vilan. Ledsagaren genomför en ceremoniel svepning. Det är rogivande, tryggt, lite obekvämt. En förunderlig känsla av stillhet, närvaro och födsel. Jag känner sol i nacken, hör vågor och stojande barn. Det är som en riktigt intensiv läsupplevelse. Inte ett dugg skrämmande.
Fylld av ro betraktar jag tunga spårvagnar som dundrar förbi parkeringshuset. Tanken på döden som plötslig och våldsam slår mig. Det är lätt att förstå varför Skogen valt att hålla den dörren stängd, men faktum är att den finns någonstans. Jag hade gärna sett att man vågat glänta på den.
Loading ...
