Det är bunkrar som gäller på svenska operascener just nu. Scenograferna verkar ha fått fnatt på att bygga upp klaustrofobiska källare. Även Carmens tragiska kärlekssaga plattas till av höga träväggar från golv till tak. Vad är det för fel med djup?
Carmen (Katarina Dalayman) är Sevillas mest eftertraktade kvinna. Militären Don José (Michael Weinius) deserterar från sitt kompani för att följa med henne, men blir snart dumpad för tjurfäktaren Escamillo. Don José blir vansinnig och dödar Carmen.
Regissören Vincent Boussard och scenografen Vincent Lemaire har placerat denna 1800-talshistoria i nutid, men var är vi? Vilka är de här människorna? Zana Bosnjaks kläder är moderna, men det finns inga andra referenser till idag, vilket gör nutidskonceptet stumt. Är människorna fattiga eller rika, är det ett fritt eller stängt samhälle? Vad vill föreställningen ha sagt?
Hovkapellet spelar milt och elegant under den unge Lionel Bringuiers ledning. Vissa tempon är plågsamt långsamma och ibland drar sångare och instrument inte riktigt jämt, men jag imponeras av de skarvlösa övergångarna mellan insatserna liksom den smeksamma och smakfulla tolkningen.
Katarina Dalayman är en inspirerande Pippi Långstrump-Carmen. Hon är en sådan tjej jag hade dyrkat som kompis i tonåren – vild, gränslös, levande. Hon har alla känslor i sin kropp, men gör sig inte till för någon. Tyvärr bottnar hon inte lika bra röstmässigt, utan fastnar i en fladdrig klang.
Michael Weinius har en mild vacker tenor, om än stundtals lite flack på höjden. Hans Don José är otroligt stel och hämmad. Han lever bara upp när han får se Carmen och hans enda sätt att visa känslor är genom våld. Det gör Don Josés karaktär trovärdig; man förstår att en sådan själslig fattigdom och frustration kan leda till mord. Ett extra plus är Weinius charmanta franska uttal.
David Bizic är en strålande Escamillo, självupptagen och hypnotiserande. Han är den av sångarna som har mest kärna i rösten och är följaktligen den man helst lyssnar på. Han får också göra något så ovanligt som en tjurfäktarsketch under tystnad; en av föreställningens höjdpunkter.
Barnkören som bollspelande busfrön är en kul ironisk konstrast till manskörens militäriska kroppspråk. Många detaljer är spännande i denna uppsättning, men de stannar på halva vägen. Till och med det tragiska slutet blir en besvikelse. Det är länge på väg att byggas upp till något andlöst, men blir till slut ändå märkligt platt.
Loading ...
