Natascha Kampusch – den österrikiska flicka, som under åtta år levde i Wolfgang Priklopils källare, innan hon som artonåring lyckades rymma medan hon dammsög hans bil, har blivit rollfigur i Ulrika Kärnborgs debutpjäs. Kampuschs öde är givetvis fascinerande. Hur förhåller sig en kvinna i ofrivillig fångenskap till den person som har berövat henne friheten? I Kampusch fall var Priklopil den enda människa hon över huvud taget träffade under de år hon befann sig i hans fångenskap. I 3096 dagar, den bok hon skrev efter att hon blev fri, skriver hon att hon klamrade sig fast vid minsta lilla drag av mänsklighet hos sin fångvaktare för att överleva.
Det är detta komplexa förhållande Ulrika Kärnborg tycks ha tagit fasta på i Natascha Kampusch – förr var jag hans apelsinblomma. Pjäsen är en fantasi över Kampuschs liv efter åren i fångenskap. Natascha, spelad med återhållen agressivitet av Liv Mjönes, försöker bringa reda i sitt liv och sina dysfunktionella relationer. Hon är flankerad av en mor (Marika Lindström), som parerar skuldkänslorna med illa dold ilska, och en far (Niklas Falk), som räddar sig bakom en oförstående uppsyn.
Beskyddande psykiatern Margit (Kajsa Reingardt) gör hobbydiagnoser och inte heller hon kan dölja sin egen uppgivenhet inför situationen. Starkast av dem alla, både som rollkaraktär och skådespelare blir alltså Kampusch själv. I synnerhet i akt två, då hon kryper ur den svarta låda, där hon har valt att tillbringa största delen av sin tid som fri, för att möta hyenajournalister, familjemedlemmar och slutligen ta avsked vid sin förövares sarkofag.
Nyansrikt skildrar Liv Mjönes hur hat kan övergå i sin motsats, hur ”Wolfie inte bara blev ond, utan också tog hand om henne”. Nyckeln hon bär runt halsen är förstås en symbol för att vägen till det nya livet är helt i hennes egna händer.
Det finns många intressanta pusselbitar i dramat – Sören Brunes målade stadslandskap på plastmatta med rullbara möbler, filmmomenten inifrån Kampuschs självvalda fängelse och Tomas Björkdals ljudbild. Men den sammanlagda bilden blir tungrodd och shablonartad. Märkligt odramatiska dialoger varvas med långa monologer. Slutscenens humoristiska blinkning med Lill Lindfors En man i byrån på full volym är förvisso skojig, men fungerar dåligt i ett drama som i övrigt tar sig själv lite för mycket på allvar.
Loading ...
