Backa Teater är Sveriges bästa sceniska språkrör för barn och unga, bäst på att göra teater av barns och ungas verklighet, här och nu. När regissören Gabriela Pichler samarbetar med författaren/dramatikern America Vera-Zavala på denna scen är förväntningarna höga, särskilt med passionerade Rasmus Lindgren på scen. Att hans medspelare ”Leo” just nu lever det påfrestande liv som skildras gör tanken på pjäsen än mer laddad. Och självklart levererar Backa Teater. För även om Rött kort har en påfallande lågmäld ton och ett närmast flyktigt tempo, så närmar sig dialogen mellan ”Leo” och hans fotbollstränare sakta mitt hjärtat.
Upplägget är ett vardagligt samtal om att flytta, varje vecka. Rummet symboliserar Göteborg och fotbollen är tryggheten i en gömd pojkes liv. ”Leo” och hans tränare har ett närmast ceremoniellt sätt att umgås, med ramsor, rutiner och lekar som lättar på ett tärande tryck inuti. Att pojken lever ett dubbelliv får vi veta i bisatser, genom frågor och inte minst i den sekvens där tränaren får försöka härma Leos strategier för att inte bli upptäckt. Konsten att leva med pockande skräck och uppträda normalt i skolan, på gatan och hemma visar sig svår att behärska.
För den som väntar sig ett febrilt och närgånget vardagsdrama likt Pichlers fantastiska Äta sova dö bli uppsättningen på Backa överraskning. En jämförelse är givetvis lite haltande eftersom teatern som konstform har sina egna förutsättningar. Men ändå. Medan Pichlers filmkonst fullkomligt invaderar sin publik så kan Rött kort beskrivas som en smygande upplevelse som öppnar för eftertanke.
Detta av en anledning. Många gömda barn utstrålar samma välartade godmodighet som Leo – det är helt enkelt deras överlevnadsstrategi. Det har gruppen bakom uppsättningen förstått under sin väl inarbetade researchprocess. Rött kort ger alla barn som kommer att besöka Backa ett viktigt diskussionsunderlag på temat att bära på svåra hemligheter, och om det livsavgörande i att vuxna vågar fråga.
Loading ...
