Tunström om sparkraven

”Säsongen avslutas storstilat” står det i Uppsala stadsteaters spelprogram för 2009/10, med Anna Karenina i regi av teaterchefen Linus Tunström.
   Så blir det nu inte när finanskrisens återverkningar nått Uppsala och alla i kommunen måste spara – teaterns budget 2009 är på runt 80 miljoner kronor, varav 56 miljoner kommer från kommunen, 14 miljoner från staten och övriga 10 miljoner är egna intäkter.

Det hjälper inte att Uppsala stadsteater kan visa upp en välskött ekonomi, en effektiviserad administration och stigande publiksiffror. Kommunen drar in 3 miljoner från det utlovade anslaget för 2010 (vilket motsvarar drygt 5 procent). Anna Karenina flyttas tills vidare till hösten.
   Men räcker det? Nummer ringde upp Linus Tunström.

Vad mer kan du göra för att spara pengar?
   – Vi tittar på neddragningar och försöker hitta brytpunkten. Det vill säga vad man kan dra ner på utan att grunden för teaterns uppdrag går om intet.

Vad säger uppdraget?
   – Teaterstyrelsens uppdrag omfattar allt från att erbjuda klassiskt och nytt, barn- och ungdoms- som vuxenföreställningar, brett och smalt … Medan kommunpolitikerna har en uttrycklig önskan att Uppsala, som är Sveriges fjärde största stad, ska ta steget från att vara en stor småstad till att bli en liten storstad. Det har jag tagit fasta på, och att vara en teater i en storstad, om än liten, innebär att ha en scen med plats för både nya tankar och det internationella, med mera. Vi skapar teater i dialog med vår stad och vår samtid.

Nu krymper möjligheterna att upprätthålla allt detta?
   – Det är lätt att riva ner men svårare att bygga upp det igen. Det är skillnad mellan att bromsa och att slå sönder en verksamhet, vilket man gör om man börjar plocka sönder teaterns infrastruktur. Jämför med en bil. Har du en bil och inte fyller på bensin så är den ändå hel även om den står stilla. Men börjar du sälja delar från motorn eller glömmer laga rostfläckar så kan det bli både dyrt och på gränsen till omöjligt att få igång den. Börjar man avskeda folk ger man sig in på större grejer.

Kan det bli aktuellt att minska personalen vid teatern?
   – Den första åtgärden blir i så fall att minska den rörliga personalen. Men jag måste samtidigt se sådana neddragningar i perspektiv av det viktiga samspelet mellan rörlig och fast personal. Där den fasta personalen står, mycket grovt uttryckt, för kontinuitet, upparbetad erfarenhet och kompetens. Medan den rörliga personalen står för inflöde av ny energi och nya perspektiv. Flödet mellan dessa är viktigt för att upprätthålla kvaliteten på det vi gör.

Har du en annan idé än politikerna om hur man kan lösa den uppkomna ekonomiska situationen så att det inte slår mot Uppsala stadsteater? Eller är du överens om besparingen?
   – Jag har förståelse för den politiska logiken, att det är ekonomisk kris och att man måste göra något, att man måste spara. Och jag känner inte att teatern är orättvist behandlad i förhållande till annan kommunal verksamhet. Vad som är tråkigt är att man i goda tider från politiskt håll inte alltid är lika snabb att justera upp anslagen. Det hoppas jag att man gör när väl de goda tiderna kommer.

Hur går det nu med målet att Uppsala stadsteater ska vara Sveriges främsta konstnärliga teater?
   – Den visionen står fast, men det är en delikat balansgång politikerna går. Deras, liksom teaterns val får konsekvenser. Viktigast är att vi upprätthåller kvaliteten på det vi gör. Därmed kan det bli aktuellt att minska teaterns omfattande uppdrag och då kanske vi inte kan tillfredställa olika målsättningar på teatern.