Mette Ingvartsen är först ut med installationsverket Evaporated landscapes. Små isberg av underbelyst badskum är utplacerade på lilla scenens golv, som Ingvartsen själv fyller med kolsyreisrök. Att pumpa fram röken så den rinner fram och skapar vackra och kontemplativa effekter innan den dunstar är konstnärens enda agerande i föreställningen. Ljus, mörker och rök är huvudpersoner, som kompletteras med skyfall av sidobelysta såpbubblor.
Här får man släppa lös fantasin och associera fritt eller kanske tolka in naturmystik och klimatkrisreferenser (koldioxidutsläpp?). Man kan också roa sig med att studera publiken som sitter mittemot och kanske precis som man själv sitter och klurar över vilka ljudeffekter som är uppmickade såpbubbelljud och vilka som är artificiellt framställda.
Som festivalföreställing blir Evaporated landscapes en fin uppvärmning till Laurie Andersons betydligt större och mer innehållsrika storytellingperformance Delusion, det finns en gemensam filosofisk nämnare, men fristående känns Ingvartsens korta stycke lika skört som sina såpbubblor.
Kalla mej traditionell, men på en teaterfestival önskar jag mej lite mer kropp på scenen, dessa landskap dunstar allt för fort ur minnet. För min del hade Mette Ingvartsen gärna fått dansa lite i den där fina rökmattan.
Laurie Anderson fyller däremot hela stora scenen inklusive dess salong med sin karisma, förstärkt av hennes karaktäristiska, elektroniska ljudkompositioner. Hon gör ingen besviken. Elfiolen är med, liksom en robotframkallande röstförvrängare. Som kontrast till allt elektroniskt visar de projicerade filmerna mot dukar och en isbergsliknande soffa (isberg igen!) bilder från en högst analog värld som samtidigt kan vara illusioner. Skissteckningar med fåordiga budskap, en mekanisk fjäder som roterar likt en klocka, vyer över ängar och vissnande höstlöv. En filmad scen med en död kvinna på golvet. Vackert, effektfullt och tänkvärt.
Trots sitt maffiga arenaformat lyckas Anderson bli personlig och hon klämmer in både filosofi och politik. Fragmentariska minnen, reflektioner och ibland upplästa dagboksanteckningar blir sammantaget som ett slags bokslut över livet, den utmätta tiden för människan såväl som för jordklotet och hon ställer privat upptäckarglädje mot världserövringar.
Smakfullt insprängda skämt och absurditeter blir som hjärt- och lungräddning när den seriösa grundtonen hotar att bli för pretentiös. Det är som att Laurie Anderson har samma distanserade förhållningssätt till såväl myten om sig själv som myten om världsbilderna och världspolitiken.
Vem äger månen? undrar hon. Och vad är det som är så ”great” med Great Britain? Och så flera kängor till USA, som hon kallar för ett land ”styrt av psykopater”.
Den raka frågan på moderns dödsbädd ”Did you ever love me?” blir en skoningslös knockoutfinal – inte bara för publiken. Anderson ser tydligt berörd ut själv och bjuder på ett starkt musikaliskt extranummer som alla får samla sig till.
Första Tupp-kvällens scenprogram avslutas med isländska Saga och Maggas öronbedövande Pretty Bassic i Ettans helt rökfyllda scenrum. När röken skingrats urskiljs de två unga, trendsnygga kvinnorna som rör sig långsamt och synkroniserat mellan två enorma förstärkare och levererar utdragna och enormt högljudda basackord som inte bara får läktaren att vibrera utan också hotar att ge publiken hörselskador.
Om man som jag missat att öronproppar delats ut i entrén blir det svårt att koncentrera sig på annat än att rädda de egna trumhinnorna, så, tja, mer analys än så har jag svårt att frambringa ur denna enkla show.
Att man lyssnar mindre ju högre någon skriker och att volym och yta inte räcker för att åstadkomma rock’n’roll på en scen är ju redan kända faktum.
FAKTA/TUPP-FESTIVALEN
Den internationella scenkonstfestivalen TUPP pågår till och med 10 april på Uppsala stadsteater
Ikväll, torsdag 8 april kan man se norska Baktruppen göra sin Baktrüppen Light Metal Band, imorgon fredag 9 april uppträder bland andra den franske indiepopstjärna och radiokonstnären Gerald Kurdian med stycket This is the hello monster! och på lördag blir det italienskt med gruppen Cosmesi respektive artisten Franscesca Grilli och svenskt med Saralunden, Catti Brandelius och Anna Kindbom.
Laurie Anderson spelar samtliga kvällar.
Hela programmet finns på Uppsala stadsteaters webb
Loading ...
