Samiska Teatern har blivit en spännande bakficka, bokstavligen i annexet på Thulegatan i Kiruna men även i scenisk bemärkelse. Här i periferin händer någonting vågat och helhjärtat, inte minst i den senaste uppsättningen av Staffan Göthes gamla barnpjäs från början av 1970-talet.
En sönderslagen termos på en skidutflykt, och pojken ligger och vrider sig i sängen utan att kunna somna. Pojken får vi aldrig se, däremot hans tankar genom vitklädda skådespelare i ett vitt och kalt rum. På tre språk dessutom – nordsamiska, sydsamiska och svenska.
I denna intighet är tankarna instängda. Skam och rädslor ältas. Genast tänker jag att det här måste ses som turboexistentialism för barn, ett småttingarnas alternativ till Jean-Paul Sartre, som en blandning av I huvudet på John Malkovich och Inför lyckta dörrar.
Nu ska man som förälder inte bli nervös av den här överdrivet intellektuella beskrivningen. Snarare, uttryckt i bingotermer, kan man se det som en sidovinst i en annars trevlig och mycket charmig familjeföreställning med många skratt och tokiga påhitt.
Det är intelligent gjort, med regi av Fransesca Quartey som ju gjort barnteater förut, bland annat Bröderna Lejonhjärta på Helsingborg Stadsteater.
På scenen har vi den rutinerade Toivo Lukkari – Samiska Teaterns Clint Eastwood – som här visar att hans råa stil platsar även i barnteater. Anna Åsdell är ett nyförvärv i ensemblen och blir den som håller ihop berättelsen. Och Elisabeth Heilman Blind minns man för hennes bisarra grotesker i skräckscenerna.
Från åskådarplats ser det också ut som en lyckad lagseger, där Ulla Dahlströms sartrianska scenografi skapat stämningen där allt kan börja. En lucka i väggen, ur den kryper de vita gestalterna. De är som vilsna spermier, instängda i tillvarons tokroliga tomhet.
Loading ...
