När stressen och jakten i våra liv får oss att tappa känslan för alla små skiftningar och nyanser som vardagen trots allt bär med sig, vill vi uppleva något nytt. Stort. Annorlunda. Vi vill byta miljö och resa bort. Vilsna och osäkra hamnar vi då på ett nytt ställe som vi förväntar oss ska uppfylla alla våra förväntningar men där vi allt som oftast bara ytterligare konfronteras med våra tillkortakommanden.
Fyra turister har anlänt till ett annat land. Tillsammans men ändå ensamma, var och en isolerad i en monolog vars ursprungliga syfte var att kommunicera med den andre. De står vända mot oss, fångade i var sin ljuskägla som tänds när de börjar tala och släcks när de har slutat. Utskurna bitar ur fyra liv fogas så till varandra och lägger ett pussel ihop med tystnaden, minspelet, blickarna.
Träffsäker i repliken ställer Magnus Dahlström i sitt nya spel Turister en spegel framför oss som vi känner igen oss i. Skrattet i igenkännandet är befriande men trängs snart undan av verkligheten strax utanför det exotiska turistparadiset. Hårdhänt blir vi påminda om att flykten ifrån oss själva är omöjlig.
Scenen modelleras fram med en närmast arkitektonisk ljussättning (Tobias Ståhl) som samtidigt ciselerar de agerandes inre landskap. I en intressant regi av Emil Graffman hålls de fyra solitära öarnas, som de fyra i persongalleriet utgör, ständiga explosioner ihop. Skådespelarprestationerna är jämnstarka men jag skulle ändå gärna vilja lyfta fram Marie Delleskogs undergivna syndabock mot vars osäkerhet de andras frustrationer riktar sig. En rollfigur utmejslad med tusen små nyanser.
Okända hot utifrån får personerna i pjäsen till slut att närma sig varandra, men bryts kontaktlösheten helt? Vilka risker vågar vi ta?
”Du kanske blir demaskerad!” lyder en av replikerna. Ja, den risken får du ta, det är det värt.
Loading ...
