Turpins spökfest rockar subtilt

Spöksonaten av August Strindberg
Scen: Strindbergs Intima Teater
Ort: Stockholm
Regi: Rickard Turpin
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Ulrika van Gelder/ Ann-Marie Fritiofsson
Medverkande: Margareta Hallin, Anneli Martini, Sara Turpin, Erik Saedén, Henrik Dahl, Leif Stålhammer, Thomas Köhler, Linda Kulle, Hans Sandquist, Sonja Lund, Ulf Drakenberg, Raymond King
Länk: Läs mer produktionsfakta & boka biljetter på teaterns hemsida

När Richard Turpin hugger tag i Spöksonaten så är utgångsläget att Strindberg har lagt ut blindspår i dramat. Därför att den sanning han vill berätta för människan är så smärtsam att den måste döljas i mystik. Och av samma anledning ska blindspåren inte heller avslöjas i regin, utan dramat gestaltas intakt.

Spöksonaten skrevs 1908 och tillhör August Strindbergs kammarspel. Efter premiären på hans egna scen Intima teatern spelades den bara tolv gånger.
   Kammarspelen var tänkta att efterlikna kammarmusikens komposition, vilket bland annat skulle innebära få personer på scenen. Men så är knappast fallet i Spöksonaten som är skriven för tretton skådespelare! Kammarmusikalisk känns ändå uppsättningen i Richard Turpins regi med bland annat livemusik på scenen och en enkel scenografi som framhäver skådespelarna, vilka uppgår till ”bara” tolv personer (Thomas Köhler spelar flera roller).

Till formen liknar uppsättningen ett eldorado för alla gothrockare. Här har det inte sparats på sminket, utan det är fullt pådrag beträffande mask & kostym (Ulrika van Gelder/ Anne-Marie Fritiofsson/Eva Faenge), medan spelstilen är mer åt det absurdistiska hållet. Allra starkast intryck ger Margareta Hallin som den fågellika mumien/ överstens hustru och Erik Saedén som Direktör Hummel i detta drama där ingen är vad den synes vara och sensmoralen blir att man inte kan lita på någon.
   Mest underhållande är det att få se Thomas Köhler som den groteska kokerskan som kokar näringen ur överstefamiljens mat och likt en vampyr suger musten ur alla. Likaså att en kvinna (Sara Turpin) spelar studenten och en man (Raymond King) den gravida mörka damen, utan att det känns konstlat queer. Linda Kulle som mekanisk Fröken är också värd att uppmärksamma i detta drama som man undrar inte är skrivet av Herr Strindberg under ett extra starkt morfin- eller absintrus.

Om det är bra? Det är definitivt både en snygg, välspelad och välregisserad föreställning som är väl värd att se bara för den underbara ensemblen som lockar till många skratt, men av någon anledning blir jag ändå rastlös efter en dryg timme och börjar snegla på klockan. Om det beror på att föreställningen pågår i två timmar utan paus, eller om det har något med regigreppet att göra – detta att spela dramat intakt och inte tolka in egna saker – vet jag inte. Men den stora förväntningen som jag hade på att få se just favoritregissören Turpin iscensätta Spöksonaten infinner sig aldrig till hundra procent, bara till sjuttiofem. Vi får skylla på det bedövande decembermörkret.

Länk
Läs ensemblens spökblogg