Isaac Newton (Carl Magnus Dellow) är verkets centralgestalt och vetenskapen som idé och realitet genomsyrar Åsbergs skapande denna gång.
Inledningsvis ställer hon två diskuterande professorer mot Åke Parmeruds hypnotiskt pulserande videoverk. Brytningen mellan teori och verklighet – mellan ord och bild – förstärks av att videon för tankarna till kvantmekanikens verklighetsupplösning. Därigenom ger Åsberg verket en klangbotten som förstärker och förtydligar det som därefter sker. Men detta för också in en medvetenhet om människans begränsade förmåga att tolka verkligheten – eller som Åsberg själv säger i programbladet: Vi vet ingenting!
Missa inte eftertexten
Medan videoverket demonstrativt omfamnar och energisätter scenrummet smygs publiken diskret in genom att placeras på två gradänger utmed långsidorna av rummet. Därifrån får vi – likt barn som sitter i trappan när föräldrarna har fest – kika ner på det symboliska dramat som talas, dansas och sjungs fram av de säregna individer som befolkar Newtons hus denna natt. I de märkliga karaktärerna släpper Åsberg fram glimtar ur sitt konstnärliga kosmos, där kitsch samsas med den strängaste estetik. Därför är det inget underligt med en kör som för tankarna till kramvänliga Teletubbies, ett sensuellt hornförsett kvinnoväsen (Anja Birnbaum), en krumelurig präst (Ossi Niskala) eller två riktiga professorer (Bengt Gustafsson och Peter Gärdenfors).
Det är imponerande och befriande att se hur elegant Åsberg förmår sammanfoga de mest disparata sceniska element och balansera dem mot varandra. Tack vare de reminiscenser/referenser bakåt in i Åsbergs kreativa historia som finns inbäddade i verket får det ett djup och en lyster man sällan ser hos sceniska verk.
… och ha inte för bråttom iväg när de åttiofem minuterna gått – för ni vill väl inte missa eftertexten!
Loading ...
