Naket om borgarklassen

En kräkmätt medelklass möter man också i Pier Paolo Pasolinis sällan spelade Orgie, här uttryckt genom perverterade sexhandlingar.
   I Sverige har pjäsen om det uttråkade akademikerparet som ser sexuellt våld som en kittlande utväg till det förbjudna och osynliga bara spelats en gång, på Stockholms stadsteater 1988 i regi av Göran O Eriksson.
   När Teater tribunalen sätter upp den befinner vi oss i en era där hela medievärlden bjuder på en konstant nakenchock. Där tv-tittarna på sin höjd höjer på ögonbrynen om folk knullar öppet i rutan och teaterpubliken kväver en svag gäspning när skådespelarna för tusende gången i rad slänger av sig trasorna.
   Så, vad har Pasolinis Orgie från 1968 att säga oss år 2007?  När Mannen (Johan H:son Kjellgren) inleder föreställningen med att strippa framför ridån blir jag tveksam, trots en skärande gestaltning. Inga fler snoppscener, tack! Och värre blir det när Kvinnan (Frida Röhl) inleder en S/M-lek i destruktivitetens tecken. Men så kommer den prostituerade Flickan (Moa Gammel) och lägger allt tillrätta genom att bara vara – naken. Och just där bränner Henrik Dahls uppsättning av Orgie till. När han får oss att inse att det är skillnad på att vara naken och att känna sig naken. Där har vi också något symtomatiskt för 2000-talet, bristen på privatliv i en värld där allt exploateras, belyses och penetreras. En naken värld där det privata på sin höjd begränsar sig till din påklädda hjärna. Men ändå har vi – på gott och ont – den dolda världen, skuggvärlden, som pågår där inga strålkastare når fram. I föreställningen suggestivt gestaltad av Pygméteaterns skuggspel i ett samarbete med Tribunalen. En härligt ohelig allians mellan två fria teatergrupper i Stockholm. Sådant vill vi se mer av.