Det är imponerande hur Marie Fahlin och Lisa Ullén lyckas med att vara både lekfulla och strikt undersökande på samma gång. För såväl tillsammans som var och en för sig vänder och vrider de i Sequenza på alla ljud och rörelser. Som då Marie Fahlin först drar i gummibanden som spänts fast i flygelns strängar för att sedan nästan lekfullt släppa dem med ett mer eller mindre distinkt knäppande ljud som ett påtagligt resultat.
Eller när Lisa Ullén placerar en liten elektrisk förstärkare inne i den preparerade flygeln för att locka fram nya distade klanger. Ljudbilder som i sin tur hela tiden ser ut att fortplantas och transformeras rakt in i dansaren Marie Fahlins kropp. Och då menar jag inte på något illustrativt sätt, utan som en till synes direkt kroppslig reaktion på ett visst ljud eller tonföljd.
Några dagar i slutet av november framfördes en kortare del av verket i foajén till hörsalen på tredje våningen i Kulturhuset, Stockholm. Även om den sekvensen ur Sequenza bara var något mer än femton minuter lång gav den mersmak. Att få se helheten blir därför intressant på flera sätt. Framförallt för möjligheten att se allt i ett sammanhang, men även för att upptäcka hur Marie Fahlin och Lisa Ullén utnyttjar möjligheterna att omarbeta och improvisera inom den fastställda kompositionen och koreografin.
För även om det är tydligt vem som är dansare och vem som är pianist är det desto svårare att se vems som påverkar vem när de till exempel bokstavligen och handgripligen spelar tillsammans direkt på flygelns strängar. När de sedan på ett tydligt men raffinerat sätt svarar på varandras utryck eller när Lisa Ullén ger Marie Fahlin en blick som verkar säga att nu är det din tur att aktivera rummet eller flygeln blir det tydligt att det handlar om ett möte.
Det är också därför det hela tiden är fascinerande att försöka följa den komplexa väv av rörelser och ljud som bildas när dansaren Marie Fahlin och pianisten och kompositören Lisa Ullén möts i Sequenza.
Loading ...
