Xerxes sägs ha varit en grym persisk konung – han ska ha befallt att havets vågor skulle piskas när de inte lydde honom – som försökte invadera Europa. Men i operan Xerxes finns det inte mycket politik. Snarare påminner handlingen om valfri tvålopera på tv.
Alla är kära i fel person. Systrarna Romilda och Atalanta är båda kära i Arsamenes. Snyggingen Arsamenes och hans bror Xerxes är båda kära i Romilda. Dessutom dyker det upp en bortglömd fästmö till Xerxes, Amastris, som smyger runt utklädd till man.
Äldre operor av den här sorten är egentligen inte Kungliga Operans kopp te. De har därför fått hjälp av barockexperten Andreas Stoehr. Med vibrato i sången och legato i orkestern kan det nog inte kallas för någon riktigt tidstrogen uppsättning. Men det blir ändå en bra och njutbar kompromiss med barockkänsla.
Elegansen i Georg Friedrich Händels musik förstärks av kostym och dekor i stramt lyxig 1930-talsstil. Katarina Karnéus är stark i rollen som förälskad envåldshärskare, med säker stabilitet i både gestalt och röst.
Inte lika känd här i Sverige ännu är Malin Byström som har återvänt efter tio år på utländska scener. Hennes Romilda lyser av vackert skimrande övertoner.
Liksom de flesta barockoperor har Xerxes inga egentliga ensembler utan bara arior radade på varandra som smultron på strå. Det gör att det blir svårt att få till någon riktig dynamik i dramat. Historien är också lite svår att ta på allvar.
Sämst är systrarnas cat-fight på en skönhetssalong. Av någon anledning framställs konflikter mellan kvinnor ofta lite putslustigt på scen, medan män får vara arga på riktigt. Inte alls lustigt, tycker jag.
Att Xerxes vänder på en femöring och plötsligt blir kär i sin gamla fästmö är också en aning svårsmält. Bäst avnjutes Xerxes som det säkert var tänkt när det skrevs – som en nummerrevy där virtuosa sångare får blomma ut i sång. Och med så fina sångare som dessa fungerar det utmärkt.
Loading ...
