Det förvånar mig alltid att Brunnsgatanpubliken har så hög medelålder. Ämnena samhällstemperaturen och döden är väl kärt besvär för ungdomar också. Bege er genast dit kids, och sug upp lite visdom. För tre kloka kvinnor talar här: Kristina Lugn genom texten, Monica Nielsen och Tintin Anderzon genom spelet och den kollektiva regin.
Scenrummet har blivit en tvättkällare, med droppande vatten och trätrall på golvet. En plats där grannar möts, eller helst vill slippa mötas. Upphängda tvättlakan i svag vitgulrosa färgskala täcker till en början scenen. Varje lakan med en siffra tryckt på, som vore de dagar i en kalender. Kanske semesterdagarna som karriärkvinnan och starka representanten för bostadsrättsföreningen, Anna (Anderzon), har betat
av i huset på Gotland? Eller dagarna som oundvikligen är räknade för den tomglassamlande, arbetslösa Annika (Nielsen), på väg att bli
utmanövrerad ur sin lägenhet.
Deras generations- och klassmöte – gissa vem som har svarta högklackade mockapumps och vem som har röda gummistövlar – resulterar i en knapp timmes eftertänksam feelgoodpoesi. Visst känner man igen Lugns manér att förläna vardagskonkreta ord utvidgad symbolisk betydelse: bostaden kan också betyda kroppen, livet.
Men jag tycker om att ordfrosseriet här är mer återhållet än vanligt, texten tar inte över och hotar att göra skådespelarna till leverantörer av smarta sentenser. Det här är ett samtal, och det flyter i sakta mak.
Det är knappt att man märker hur tvättstugan genialt förvandlas till en brygga vid ett sommarhav. Där hon som ska föreställa förloraren tänder en cigarett, fyrar av ett snett sista-filmscenen-leende och går som en silhuett in i kvällsljuset. Vet hon något som inte Annika eller vi vet?
Loading ...
