Det var många som behövde prata om det. Journalisten Johanna Koljonen hittade lite av ett universellt skavsår när hon 2010 startade sin diskussion på twitter om Julian Assange och de svenska kvinnor som anmält Whikileaksgrundaren för sexuellt utnyttjande. I föreställningen Fortsätt #prataomdet har regissören och manusförfattaren Åsa Olsson plockat upp några av de berättelser som följde i spåren på Koljonens debattinlägg om sexuella gråzoner och gjort teater av det.
Här finns tjejen på festival som bara vill hångla lite men väljer fel grabb, killen som tappat lusten men ligger med tjejen ändå och killen som har sex på ett lakan i soffan eftersom kvart-i-tre-ragget inte vill skita ner sängen. Det är befriande rakt på sak och direkt: Fortsätt #prataomdet tar oss rätt in i sängkammarens mest intima vrå. De olika rösterna från debatten – återberättade av skådespelarna Meliz Karlge, Louise Ryme, Camaron Silverek och Mårten Svedberg – flyter skarvlöst samman i en enda sammanhängande historia om att vilja och inte vilja.
Kärlek och sex, knulla eller kramas: Vad vill jag egentligen? Röd tråd är skammen. Skammen över att ha gjort något man inte borde, sagt ja när kroppen skrek nej, tjatat om sex fast partnern inte velat. Som diskussionsunderlag för skolungdomar är Fortsätt #prataomdet alldeles utmärkt; duktiga, rutinerade skådisar, bra text om viktigt ämne, rappt och intressant. De skolklasser jag delar salong med är också mycket riktigt knäpptysta och uppmärksamma genom hela föreställningen.
Som iscensättning är det dock lite tunt. Inte minst önskar jag att regissören Åsa Olsson använt ensemblens fulla kapacitet lite mer; att sätta fyra riktiga bra skådespelare på varsin stol i en teaterläsning känns som resursslöseri. Jag skulle vilja att männen och kvinnorna på scenen faktiskt pratade om det, förenades i ett samtal, inte bara berättade sin berättelse. Var det inte det prataomdet-debatten handlade om?
Loading ...
