Det börjar med ett motorljud. En man kommer in och ser vad som finns kvar av värdshuset Vita hästen i Tyrolen, Österrike. Det är nu en skugga av sitt forna jag.
Så börjar minnet leva.
Huset, med balkong i alpstil, får färg och röda pelargoner i blomlådor. Överkyparen Leopold (Claes Malmberg) och piccolon (Ola Forssmed) gör entré under ständiga upptåg. Leopold sjunger ut sin kärlek till värdshusvärdinnan (Charlotta Huldt-Ramberg) men hon avvisar honom.
I övrigt förekommer ingen egentlig handling. Till värdshuset anländer en trikåfabrikör med dotter, en konkurrerande trikåfabrikörs son, en advokat samt en fjärilssamlande professor med dotter. Alla blir kära i varandra i olika heterosexuella konstellationer under ett ymnigt flöde av sång och dans.
När kejsar Franz Joseph II kommer på besök svämmar föreställningen över i rojalistisk yra. Efter att han åkt förlovar sig alla utom piccolon och trikåfabrikanten.
Musiken är söt och glad, koreografin är gjord i käck folkloristisk tyrolerstil upplättad med inslag från showdans. Småroller, kör och balett utförs av sex unga musikalartister.
Musiken är förinspelad vilket kan vara anledningen till att artisterna inte alltid väntar in applåderna efter uppskattade insatser. Som när Sofie Lindberg sjungit en läspande, ordvrickande sång.
Claes Malmberg med flera tycks däremot kunna dra ut på sina gags hur länge som helst och borde stramas åt regimässigt. Också sång- och dansnumren flyter ut. Intrycket blir orgiastiskt, allt bara fortsätter i ett enda stort lyckorus. Ungefär någonstans när Malmberg gör ett potpurri på några av de senaste årens schlagerhits flyter det iväg fullständigt.
Den idylliserande lyckodrömmen ger på sätt och vis en vision av det land och den kultur som fick Elfride Jelinek att skriva pjäsen I Alperna, men som också frambringat pervon som Josef Fritzl. Jag tänker att snart kommer det in ett gäng brunskjortor och sjunger Horst Wessel, men det kommer inga.
Loading ...
