Hur mycket skit kan en människa egentligen ta? Hur stryktålig är en själ? För soldaten Wozzeck (Fredrik Zetterström) i Albans Bergs klasskritiska 20-talsopera är det en högst aktuell fråga. Han hunsas runt för småslantar av en överordnad militär, ställer upp som mänskligt försöksdjur – allt för att försörja sin älskade Marie (Susanna Levonen) och deras gemensamme son.
När Marie är otrogen med en tamburmajor dödar Wozzeck först fästmön innan han själv tar sitt liv. Men vems är skulden? Samhällets eller Wozzecks? Konstnärsduon Carina Reich och Bogdan Szybers uppsättning på Norrlandsoperan lämnar sympatiskt nog öppet för en mängd olika tolkningar. Spelplatsen är ett übertyskt Tyskland med cabaretsångerskor, svettiga kaptener, ölhak och umpa-umpa – en lekfull schablonbild av Tyskland när det är som allra tyskast.
Rent sceniskt är Wozzeck också något av det bästa jag sett på Norrlandsoperan. Symbolspråket är rikt och levande, scenografin elegant stiliserad och kul, kulisserna färgstarka och medvetet överdrivna – här finns alltifrån fantastiska dockor till en otroligt skickligt genomförd skuggteater med dansare i stramt svarta sekelskiftesklänningar.
Resultatet är förvånansvärt sammanhållet och ger en ödesmättad stämning, full av symbolik, som engagerar och lockar till tolkning och nya, otänkta tankar. Är måhända kaptenen kejsarens Tyskland, läkaren Weimarrepublikens krämare och Wozzeck Nazityskland? Eller ska vi istället se föreställningen som samtidskritik? Wozzeck i överdimensionerad hoody och Tottenham Hotspurs-halsduk istället för preussiska soldatbyxor?
Även musikaliskt är Wozzeck en av Norrlandsoperans mer minnesvärda uppsättningar. Inte minst imponerar huvudrollsinnehavarna. Fredrik Zetterström balanserar, i sitt porträtt av Wozzeck, elegant psykologisk pregnans med en uttrycksfull och stark barytonstämma. Sopranen Levonen fyller Marie med smärta och sorg i en fin dramatisk tolkning. Detta i en opera som är omtalat svårsjungen med många knepiga talsångspartier.
Min enda invändning är inledningen som gärna hade fått vara mer rapp och distinkt. Som det är nu dröjer det ett tag innan föreställningen hittar sin puls. Men det är en anmärkning i marginalen: Wozzeck är i det stora hela en scenisk fullträff och snubblande nära en femma i betyg.
Loading ...
