Hon roterar lika mycket runt inne i sig själv som ute i livet. Och det är ett roterande som inte tycks ha någon utgång – eller ingång. Huvudpersonen i Céline Curiols debutroman från 2005, Utrop, använder, utan att darra, rösten i sitt jobb som utropare av tågens avgångar och ankomster på Gare du Nord i Paris, men när hon ska formulera det som ligger djupast i henne blir det tyst.
Hon hoppas att den man som hon har känt länge och är förälskad i ska välja bort sin änglalika partner Ange (som tycks vara allt som hon själv inte är) till förmån för henne, och inleder därför ett hemligt förhållande med honom. Utsikterna är inte goda, hon irrar runt i en osäkerhet inför vad han egentligen tycker om henne – mycket beroende på sina egna obearbetade minnen från barndomen. Den klassiska relationsfrågan ställs implicit: Kan den andre bli lösningen på problem som man själv inte rår på, eller kommer de ständigt att sätta käppar i hjulet för ett fungerande förhållande?
När skådespelerskan Hanna Schmitz nu har omarbetat Utrop till en monolog och står (myggförstärkt) i scenbildens ljust moderna lägenhet, så är det i långa stunder med en text som skildrar ett ganska trivialt trånande efter en man. Man väntar på att något avgörande ska hända, vilket det också gör så småningom när den antydda, obehagliga hemligheten verbaliseras.
Nu är jag inte en vän av att basunera ut en berättelses dolda hemligheter, utan de kan gott ligga och pysa under ytan, men här blir monologens innehåll utan hemligheten alltför banalt – samtidigt som spänningen i det gömda i sig inte tycks få så mycket effekt på händelseutvecklingen varken före eller efter avslöjandet. Det sker ingen ordentlig korsbefruktning mellan yta och brännpunkt. Kanske fungerar Curiols berättelse om hur ett sexuellt övergrepp av en närstående vuxen i tidiga år – för det är det här som är motorn bakom huvudpersonens beteendemönster, även om det i Hanna Schmitz monologtappning emellanåt känns perifert – bättre, med fylligare effekt, i bokform.
För trots att Schmitz gör ett riktigt styvt jobb gestaltningsmässigt, så tar helheten aldrig skruv. Det bultar något av vikt där inne i hennes berättelse, men i den här sceniska gestaltningen når inte slagens fulla kraft fram till publiken. I stället hamnar fokuset på den smarta användningen av rekvisitan (en skyltdocka och dess löstagbara torso och armar får till exempel iklä sig ett antal roller) och Hanna Schmitz skickliga framförande.
Loading ...
