Den italienska författaren och konstnären Filippo Tommaso Marinettis futuristmanifest ligger till grund när Teatr Weimar och Ars Nova gör spektakulär ljudteater med två pjäser i en föreställning.
Annika Nymans stycke öppnar provokativt, med en hyllning till 11 september: den förmodade terroristen Muhammed Atta som fascistisk renare av New Yorks bacillära smuts. Förruttnelseromantikens överslag och sexualiseringen av krigshandlingar blir tematiserade: ”destruktionens orgasm”.
Sedan går Nyman bakåt i historien, via Auschwitz och dess chefsläkare Josef Mengele till nekrosen i futuristernas egna skyttegravar 1914. Ställningstagandet mot patriarkal ”hygienisk” krigsdyrkan är självklart, och syftar antagligen till en varnande påminnelse om nihilismens dödslängtan. Närvarande nu som då.
Jörgen Dahlqvist väljer en annan av futuristernas fetischer: racerbilen. I hans stycke får ingen mindre än racerföraren Kenny Bräck symbolisera människan som förgudar sig själv i den oövervinnerliga hastighetsmaskinen, i dödens absoluta närhet.
En intressant samtidskritisk retorisk figur ingår i texten: hastighet är energikonsumtion, och därmed nedbrytande. Konsumtionshetsen kring varumärken har också blivit en hastighetstävling till döds.
Tre skådespelare vid notställ, som inte gestaltar med annat än med repetitiva, monotona röster, är inget ovant för Teatr Weimars publik. Här får de sällskap av slagverk, elgitarr och bassaxofon. Dissonansernas white noice och den höga volymen skapar en aggressiv stämning.
Den atonala musiken illustrerar ytterligare ett futuristideal – det hetsande bullret, oljudet – men är ändå underordnad talet, det upplästa textpartituret.
”Jag kan höra tystnaden i bullret” slutar Dahlqvists lysande poetiska text. Med andra ord dödens och utplåningens ständiga närvaro i teknikfascinationens övermänniskofantasier.
Inte ens Kenny Bräck kan köra ifrån den slutliga tystnadens glömska.
Loading ...
