Som två modernistiska mumintroll vaggar far och mor Ubu fram i sina päronformade gråvita munderingar, under det lika gråvita, svällande moln som upptar större delen av scenbilden. Både scenografi och kostym har alltså tagit fasta på det uppblåsta hos vår kungliga huvudkaraktär.
Alfred Jarrys absurda klassiker Kung Ubu får härmed en stiligt stiliserad ram i enlighet med regissören Karl Dunérs faiblesse för det svalt formstrama. Den dumdiktatoriska kungens lätt rodnande näsa är väl det enda som bryter tvåfärgspåbudet: vit papperskrona på svart plommonstop och så vidare. I ett passande surrealistiskt perspektiv- och perceptionslekande scenbygge.
Patriarkal världspolitik gestaltad som småpojkigt leksakskrigande har vi sett en hel del, och Dunér väljer heller inte att frossa i den aspekten av pjäsen eller att ens sy fast sin kung särskilt hårt i samtiden. Det här är snarare ett vördnadsfullt nyputsande på dramatikhistorien. En Jarryhyllning där det fulvackra i den visuella iscensättningen matchar och förtydligar det vulgärpoetiska i pjäsens språk.
Som talas flytande av Malin Ek, Hans Klinga och resten av ensemblen, och med mycket humor. Vissa i publiken dör nästan ihjäl – för att tala ubuiska – av skratt. Främst orsakat av Ingvar Kjellsons närvaro, ja ibland räcker det faktiskt med hans blotta dito: han håller sig på subtil tonfalls- och ögonkastsnivå.
Och tur är väl det, för andra akten blir desto tråkigare. Den består av tre tidigare ospelade Ubutexter sammansatta till en alltför stillastående, fragmentarisk och pretentiös, tämligen jämntjock massa som får salongen att gäspa, luften att pysa ur och betyget att sjunka.
Loading ...
