Skådespelarna står redo medan publiken bänkar sig i raderna. Rött och blått på scenen – det röda till vänster och det blåa till höger, som sig bör. En politisk skandal med åtföljande pajkastning rullas upp inför våra ögon medan det är de små som trampas ner och inte blir hörda. Men vad är detta? En politisk satir? Allvarlig kritik av missförhållandena i samhället? Eller en allmän lustifikation? Ja, lite av varje.
Åsa Lindholm är en uppskattad dramatiker men denna gång når hon inte ända fram. Skarpögda iakttagelser ur verkligheten tonas ner av en olustig blandning av politiska reminiscenser från 1970-talet och folklustspel med flygande spottloskor och putslustiga detaljer – dessa stereotyper av förment folklighet och närapå lyteskomik, övertydliga symboler och nostalgiska tillbakablickar. Föreställningen blir rörig och den politiska satiren uddlös.
Inte heller regissören Tereza Andersson lyckas utvinna något väsentligt ur texten. Trots allt tecknar i alla fall Bo Lyckman som socialdemokratiskt kommunalråd och hans politiska motpart, Jan Coster, trovärdiga tillspetsade porträtt av makthungriga politiker. Också Lisbeth Johansson, sekreteraren som försöker skipa rättvisa, mejslar ut ett intressant porträtt av en underkuvad kvinna vars samvete tvingar henne till handling.
Vissa i salongen roades bevisligen på premiären, men betraktat som helhet har man här klart underskattat sin publik!
Loading ...
