”Gör som ni vill”, säger Elfriede Jelinek till den teater som sätter upp hennes pjäs. En tillåtelse som kan tyckas överflödig till just det här gänget.
För utan möjlighet att själv avgöra det – i sann postmodernistisk anda har nämligen författaren, genom att förbjuda publicering av texten, sett till det inte finns något originalmanus utan bara dess olika scenuppföranden – känner jag mig rätt säker på att Teater Galeasen och Teater Tribunalen har gjort precis som de ville.
De leker hämningslöst med olika hållningar och teman i pjäsen – och utanför den, får man lätt intryck av. De skapar en påträngande känsla av allt ”händer nu!”. Allt ifrågasätts, alla byter skepnad, det finns inget att hålla sig i. Inte heller texten som sagt, fylld som den dessutom är av medvetna felsägningar, associationer och upprepningar.
Det ”prat-raseri” som Jelinek enligt programmet gillar hos Friedrich von Schiller passar den skrikigaste ensemblen i stan. Det vrålas, hesviskas, ropas, kräks ut språkmassor. Ensemblen är stundtals högröd, och ibland undrar jag om det inte borde vara gula öronproppar istället för gula skyddsglasögon som delas ut.
Glasögonen som vi ombeds sätta på oss vid ett par tillfällen fungerar både som gulnat filter över tillbakablickarna till Baader-Meinhof-ligans 1970-tal, och inger en obehagskänsla: här sitter vi lydiga medborgare och ser på världen genom likadana glasögon.
Och vad är det vi får se? Vänsterterroristgänget springer i jumpsuits på ironiskt actionfilmsmanér och höga klackar. Schillers fängslade katolska drottning Maria Stuart läggs som en dubbelexponering över terroristdrottningen Ulrike Meinhof – fast mest genom titeln egentligen, det är Meinhof vi möter på scenen. Eller om det är Frida Röhl. Eller kanske någon annan, de olika lagren av roller påpekas ständigt. Ett tema är Meinhofs moderskap, hennes övergivna son talar. Hon hänger sig i sin cell. Hela ensemblen kliver i slutscenen ner i en grav av jord och skräp mitt på golvet.
Ännu en kommentar till mediesamhällets tävlingsfrosseri – en verklig audition där ”vanligt folk” tävlar och vinnaren röstas fram genom handuppräckning – tydliggör igen hur vi, den tysta massan, är med och beslutar.
Jag är helt skakigt slut när jag kommer ut. Ulrike Maria Stuart är ett stort språkfilosofiskt och postdramatiskt extra allt-paket (där man nästan hör bomben ticka). För att låna ännu ett utryck av Jelinek så sopar Galeasen och Tribunalen verkligen golvet med sig själva.
LÄNKAR
Elfriede Jelineks scenanvisningar till pjäsen.
Nummers recension av Friedrich von Schillers Maria Stuart på Malmö stadsteater.
Loading ...
