Det är något med Johan Ulvesons röst som gör mig alldeles trygg. När han äntrar scenen och inleder den fascinerande berättelsen om schackspelaren känns det nästan som det brukade vid första avsnittet av julkalendern
Med beundransvärd precision gestaltar Ulveson pjäsens karaktärer. I samma ögonblick som han i egenskap av den stillsamma berättaren beskriver sina motspelares egenskaper tar de också form i hans spensliga kropp.
Från krumheten hos den revanschlystne och äregirige skotten till underbettet och det tillbakalutade kroppsspråket hos den sammanbitne schackmästaren Mirko Czentovic.
Huvudpersonen, tillika den karaktär Ulveson låter oss komma närmast, är dock doktor B, advokaten som berövats alla sina sinnesintryck i fångenskap hos Gestapo. Isolerad från sin omvärld och allt närmre galenskapen lyckas han slutligen stjäla en bok som visar sig handla om schack. Boken blir hans enda livlina och informationskälla innan schackspelet fullständigt tar honom i besittning.
Ulveson introducerar doktor B med små, försiktiga gester och gestaltar hans ökande galenskap och jagsplittring med överväldigande intensitet.
Sven Dahlbergs scenografi är lika enkel som raffinerad där det anspråkslösa möblemanget rör sig likt schackpjäser över scengolvet och bildar Ulvesons bokstavliga motspelare. Även ljussättningen fångar berättelsens olika stämningar och rum på ett effektfullt sätt, från det skoningslösa ljuset under Gestapoförhören till det växande mörkret kring den allt mer verklighetsfrämmande doktor B.
Visst finns det också något förrädiskt i den trygghet föreställningen vaggar oss in i. Här finns knappast utrymme för överraskningar eller krusiduller. Men det gör mig mindre, Schackspelaren är något så ovanligt som en föreställning där det enklaste och svåraste förenas i gediget skådespeleri och en god berättelse.
Loading ...
