Under premiäråret 2005 bjöd samma festivalveckors finalkväll på en mängd kortare solon och duetter av de 20-talet medverkande. Ingen längre tid för fördjupning men en bra överblick över bredden i Umeårelaterad dans. Två år senare är antalet deltagare betydligt färre. Verken likaså, men i stället för kavalkaden av smakprov bjuder arrangörerna på två fullstora verk.
Men bredden är inte förändrad: I ena ringhörnan Nomo Daco med urpremiären av Tapestry och i den andra Bess med Born in the 80’s.
Tapestry har sin utgångspunkt i mönster och hemligheter. I fonden projiceras kalejdoskopiska mönster och singlande snöflingor eller dammkorn över svart botten. På scengolvet bygger dansarna mönster: Cirklande rörelser och ett inåtvänt, hemlighetsfullt uttryck för stundom mina tankar till virvlande dervischer. De tre dansarna har tagit med sig varsin privat hemlighet in i arbetet som sedan blivit till solon som bryter mönstren. Det finns något undanglidande i Tapestry. Kanske är det jag som för kvällen är inställd på fel frekvens men jag hittar aldrig riktigt nycklarna till de imaginära skrinen dansarna bär i sina händer, de skrin där hemligheter förvaras.
Born in the 80’s har ett rakare tilltal. Moa Hanssen har en skön känsla för komik och publikhantering. Hon är ensam på scenen i Besskollegans Miriam Klebels koreografi. En obekväm fulsnygg koreografi – där övergraciösa rörelser snabbt punkteras av en utsträckt tunga – varvas med korta betraktelser som lika gärna kan vara hämtade ur en egen privat verklighet som ur populärkulturens gemensamma chipsskål. Soundtracket är österrikisk 80-talspop.
Under festivalveckorna har den israeliska koreografen Adi Salant, med en bakgrund i Batsheva Dance Company, delat med sig till dansarna av Ohad Naharins teknik Gaga. Skådespelaren, poeten, författaren (med mera) Stephen Rappaport har satt deltagarna på en resa mot ett okänt inre.
Jämfört med 2005 års labbrapporter är 2007 års redovisningar mycket mer publikvänliga. Adi Salant låter publiken se ett åtta minuter kort work in progress där sex umeådansare fått prova rörelsematerialet till hennes nästa verk med kommande premiär i Köpenhamn. Något hotfullt vilar över de sex, där finns böljande krampaktighet och hysteriska kast.
Galet diskotek till storslagen dansmusik från en svunnen tid. Så stavas Stephen Rappaports rapport från en vecka i Umeå. Det är slapstick med åtta vrålande och lealösa dansare som går utanför sina förväntade scenpersonligheter och resulterar i gott om komiska situationer och skratt från salongen.
Umeå dansar med fler anno 2007 övermannar inte sin publik med horder av hemvändande danskonstnärer som 2005 års upplaga gjorde. Men den har andra kvaliteter. En lugn variation där man får möta redan kända Umeådansare i nya konstellationer och situationer är inte det sämsta.
Länkar:
Norrlandsoperan
Nomo daco
Bess
Loading ...
