Billy Wilder, regissören till filmen Sunset Boulevard, lär på 1960-talet ha avrått Stephen Sondheim från att skriva en musikal på filmen om stumfilmsstjärnan Norma Desmond. Det måste vara en opera, menade Wilder. Trettio år senare tog ändå Andrew Lloyd Webber gud i hågen. Nu löper Sunset Boulevard på Göteborgsoperan och hela första akten är jag beredd att hålla med Wilder. Det är som om kraften i den gamla 1950-talshistorien inte blir förlöst i musikalens form. Länge är det en berättelse ackompanjerad av snygg (film)musik, men utan sång och dans som sätter känslorna i svang. Och det är inte artisternas fel.
Förpackningen är överdådig. Regissören Vernon Mound, som avled en bit in i repetitionsarbetet i augusti, hade öppnat Göteborgsoperans leklåda på vid gavel. Teamet som fullföljde produktionen, med regissörerna Anthoula Papadakis och Shaun Kerrison i spetsen, har förvaltat idéerna till fullo. Hollywoodmiljön är överförd från filmen till scenen, minutiöst detaljerat – poolen är till och med vattenfylld. Ett snilledrag är också att plussa på det filmiska med fräcka inspelningsscener där inte minst biljakterna tar form. I scenografen Paul Edwards kreativa lösningar framstår drömfabriken i sin fulla glans. Emma Ryotts kostymer är gjorda för stjärnor som strålar i Bruno Poets aktiva ljus och projektioner lägger lager på lager av visuell fantasi.
Gunilla Backman gör den stora stjärnan Norma Desmond, som tiden sprungit förbi. I sitt spöklika palats vårdar hon minnena. Backman har paradrollen i sin hand men först efter paus får hon full utväxling för sitt jobb. I scenen där Norma besöker filmstudion i tron att hon ska göra comeback faller alla bitar på plats. När följespoten söker över salong och scen, och slutligen fångar Backmans ansikte, står tiden stilla. De starka känslorna väller fram, uppsättningen fångar på djupet, i både sång, bild och rörelse, kontrasten mellan den flydda glansen och nya tiders effektiva krav.
Annars gestaltas brytningen mest i bilderna av de parallella världar som manusförfattaren Joe Gillis slits mellan. Mot Normas rika boning står den färgsprakande ensemblen, som utgör Hollywoods nya wannabes. Unge Jonas Eskilsson står för första gången på Göteborgsoperans scen och kan säkert vänta flera roller. Han bär berättandet och får visa sin sångpotential i andra aktens duett med Martyna Lisowskas Betty. I de stora sångnumren blir även orkestern starkt närvarande och lyfter ur en hotande roll som bakgrundsmusik. Operans känslomättnad når inte Sunset Boulevard, men på Göteborgsoperan blir musikalen ett välputsat minne.
Loading ...
