Aniara är Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet som hamnar ur kurs och tvingas till en evig himlafärd. Den inspirerade till en karg modernistopera av Karl-Birger Blomdahl 1959. Och nu kröner den Stockholms Stadsteaters 50-årsjubileum, med ny musik av Andreas Kleerup.
Det är ett storslaget val av jubileumspjäs. På Martinsons tid flydde rymdskeppet från det kalla kriget, idag kan det tänkas vara klimathotet som kan göra jorden obeboelig. Operan väckte en enorm uppmärksamhet och var ett måste för alla kulturintresserade för 50 år sedan. Kanske kan Stadsteatern upprepa succén, för detta är en magnifik föreställning.
Publiken lotsas in i salongen av intergalaktiska flygvärdinnor och scenen består av en exakt kopia av salongen. Vi är alla i samma rum, på samma rymdskepp. Det är ett hisnande grepp. Men efter ett tag blir Sören Brunes megalomana scenografin begränsande och skapar fel frågor: Varför finns en teatersalong i ett rymdskepp? Var sover resenärerna? Varför har de fortfarande ytterkläderna på sig? Rymdkänslan saknas, här finns inga Star Trek-artade kontrollrum, inga stjärnhimlar eller kometer. Istället står klaustrofobin i centrum. Passagerarna dansar, flörtar, berättar sagor för varandra, men alltmera uppgivet. Insikten att de aldrig kommer att komma ur skeppet, att de ska dö här, sjunker sakta in.
Martinsons text är mättad poesi, med påhittade ord som ”goldonder”, ”mimarob” och ”yurg”. Det är vackert och storstilat, men krockar ibland med det naturalistiska skådespeleriet, de många orden verkar mest vara i vägen. Där hade Blomdals 50-talsopera ett övertag, operans förhöjda spelstil matchade bättre Martinsons existentiella formuleringar. Blomdahls modernistiska musik bar på ett skavande och lätt påfrestande ursinne. Det saknas i denna, mer slicka 2010 års Aniaraversion. Kleerups musik är en behaglig och lättlyssnad electro som verkar passa lika bra i rymden som i jordiska väntrum. Förinspelade beats och elektroniska slingor varvas med live-stråkar. Bäst blir musiken som bakgrund. I solosångerna framstår Kleerups minimalistiska upprepningar som alltför enkla.
Helene Sjöholm är mycket intagande som den blinda Poetissan, med pondus och total närvaro. Allvaret i hennes klara röst är omöjligt att värja sig emot, även om några av hennes sånger mest liknar skalövningar. Hon blir till slut den enda som bevarat sitt inre ljus, när själarna runt omkring förmörkats. Dan Ekborg som den desillusionerade Högkomikern Sandon är också underbar. Iförd svart clown-kroppsstrumpa håller han en bitter monolog om sin havererade karriär. Hans en gång populära skri ”blärran”, har fallit ur modet, liksom han själv. Här skimrar det om Martinsons text, Ekborgs absurda uppenbarelse gör de spejsade formuleringarna rättvisa. I den 22 personer stora ensemblen finns också många andra fina skådespelarinsatser, som Sara Jangfeldts danssugna Daisy Doody, full av naiv livsglädje. Eller kanske snarare desperat verklighetsflykt.
Harry Martinsons ambition med Aniara var att återge människan en känsla av skuld och ansvar för att världen ser ut som den gör. Kanske kan Stockholms Stadsteaters uppsättning ge en knuff i den riktningen och få världen in i rätt omloppsbana igen.
Läs också Nummer jubileumsintervju.
Loading ...
