Less is more. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller håller gärna sina produktioner i strama tyglar. I uppsättningen av Giuseppe Verdis opera Don Carlos på Göteborgsoperan är formen riktigt sträng.
Analogt med den sorgetyngda historien går nästan allt i svart och grått med kraftfulla, symboliska element som Torben Lendorphs ljus accentuerar.
Men det betyder inte alls att det blir trist klagolåt. Tvärtom, hela kvällen är en grandios uppvisning av den kreativitet som tydligt angivna ramar utlöser. Det må vara en paradox, men musiken och sången flödar stort och vackert, fyller hela det rum som scenografin och stora scenen erbjuder.
I förhandsintervjuer har Holm talat om att ge sångarna utrymme och det lyckas han till fullo med. Det bästa är att de svarar upp mot hans intentioner. Allt växer ur Verdis musik när såväl solister som den häftigt massverkande kören ger järnet utan pjoskande utanverk.
Det börjar med renrakad scen och lysrör i taket. Kostymer på provdockor i en rad mot fonden. Aktörerna kommer in, i enkla t-shirtar och brallor. Kören byter aldrig om, de behåller tröjorna med tryckta porträtt av makthavarna på. Men kungen, prinsen, prinsessor, storinkvisitorn och alla de andra med ädla titlar kliver i Bente Lykke Møllers elegant skurna, 1500-talsinspirerade dräkter.
Don Carlos är ett spel om makt och makten har här sina tydliga lager.
Ändå, i grunden är alla förgängliga. Mitt på scenen ligger den döde spanske kung Karl V, en tunn, naken kropp. Som en påminnande siren, obehaglig och irriterande. Mer avskalat kan ett budskap knappast bli.
För kungen, som gift sig med sonens trolovade, kan ingen maktutövning i världen ge det han vill ha: hustruns kärlek. Anders Lorentzson sjunger innerligt ut plågan i famnen på sin mätress.
Susanne Resmark är fräck och dynamisk som prinsessan av Eboli. Kraftfull, stridslysten, trånande och ångerfull, alltid utan att darra på rösten. Annalena Persson som den dygdiga Elisabeth har ett återhållet djup som ger kraft åt slutscenernas hängivna kärlek.
Storinkvisitorn blir med Mats Almgrens djupa bas en makt att darra inför, medan Fredrik Zetterströms Rodrigo och Tomas Linds Don Carlos varierar sina relationer med trovärdig pondus i alla lägen.
Dirigenten Christian Badea och Göteborgsoperans orkester lägger elegant grunden för den mäktiga upplevelsen. Musiken omsveper oss. Tänk att sorger och konflikter kan bli något så njutbart.
Loading ...
