Den som vill uppleva ett meditativt alternativ till julhetsen i köpcentrat Nordstan rekommenderas Örjan Andersson på Göteborgsoperan ett stenkast bort. Jag får gåshud när den gudabenådade pianisten Roland Pöntinen tolkar Beethovens 32 variationer i c-moll och sonaten som brukar kallas Pathétique – nummer 8 i c-moll. Det är fylligt, meditativt och förödande vackert.
Vore jag koreograf så skulle jag inte kunna motstå att göra som Andersson, och sätta dans till de här förtrollande tonerna. Nu är verkligheten tack och lov en annan. I stället för att kidnappa Beethoven – som jag hade gjort – hanterar Andersson musiken med yttersta varsamhet. Toner och rörelse utgör en självklar, fördjupande enhet som glöder, här och nu. Anderssons har en explosiv kvalitet och en intuitiv särart som passar perfekt till den här musiken, och till Göteborgsoperans kompetenta ensemble.
Jag är alltid tveksam inför delade danskvällar eftersom det är så förjolat svårt att inte jämföra koreograferna som samsas om scenen.
Den här gången är det rent omöjligt, med tanke på att båda förhåller sig till Beethoven. Att Lukás Timulak dessutom presenterar sitt verk efter Pöntinens och Anderssons fullträff underlättar inte.
Jag måste konstatera att Timulaks uttolkning av Beethovens hjältesymfoni Eroica är mindre självklar. Timulak tar fasta på Beethovens relation till sina bröder, till vilka han skrev det suicidala så kallade Heiligenstadttestamentet. På scen återkommer alltså ett relationsdrama med en vitklädd och två svartklädda män stycket igenom. Mot bakgrund av den bombastiska känslostormen som Eroicasymfonin uttrycker, blir resultatet en aning övertydligt. Rörelsemässigt är det dessutom lätt daterat av och till.
Visst är koregrafin ren och stringent, accentuerat av distinkta grundfärger i kostym och scenografi. Och visst är Timulaks blick för den koreografiska helheten skarp. Dessvärre envisas han med att dra in sådant som håglösa promenader och 00-taliga språngmarcher över scenen. Lite förnyelse önskas till nästa gång.
Loading ...
