Det är i köket det händer på Stockholmsteatrarna just nu – omelett-os och raspig radio i Dramatens Natten är dagens mor. Dillgryta till hunden och Ulla Billquist på resegrammofon i August Strindbergs Fröken Julie på Stadsteatern. Helena Bergström har med scenograf Charles Korolys hjälp fått Stockholms snyggast patinerade grovkök att förvalta på den väl tilltagna stora scenen i sin debut som teaterregissör.
Den vitlaserade trätrappan är central och den är förstås en nästan löjligt enkel symbol för den kraftmätning dramat innesluter och som gång på gång har tolkats på scener världen över sedan urpremiären i Köpenhamn 1889.
Men det börjar i fonden – med midsommardans och stim. Med en Julie (Nadja Mirmiran) som självklar ljuslåga i den stiliserade dansen med bondfolket. Benny Andersson orkester placerar oss i det rätta vemodet, och nedärvt i våra nordiskt mollstämda gener vet vi att det här är midsommarnatten då allting ska hända – gränser ska överskridas, maktbalanser rubbas, det ska hatas och älskas med samma frenesi och det ska sluta med död.
Till en början tycks Kristin (Sofi Helleday) och Jean (Björn Bengtsson) ha det riktigt trevligt där i köket. Kristin har utrustats med både högklackat och flärd i Helledays gestalt och visst finns det eld och erotik innanför bommullsklänningen när hon nästan får till det med fästmannen Jean på köksbordet. Björn Bengtsson är annars samlad och robust med underdog-perspektivet invävt i kavajen. Att Julie är komplett galen igen, konstaterar han med både fasa och fascination.
Nadja Mirmirans Julie är brusande och hetlevrad. Hon, detta barn med både blod och nerver på utsidan, denna vata-person, med fladdrande kjolar och ögonlock, gör förstås entré uppifrån trappan. Denna herrgårdsfröken söker ihärdigt betjäntens gunst, vill ta med honom dit upp, vill bli förd av honom i dansen, men helst föra befälet själv. Han, som vill upp, inte med henne, men med hjälp av henne, blir allt mindre korrekt i samma takt som föraktet växer.
Och visst tycks det som om våldtäkten är ett faktum innanför de lyckta dörrarna i Jeans kammare – i alla fall om vi får tro parallellhandlingen i bondfolkets intermezzo-balett. Men till skillnad från bondflickan har Julie ingen att hålla i handen då den är fullbordad. Definitivt inte Jean, men inte heller Kristin, som till slut blir den som rakryggat går upp för trappan, fri från skuld och på väg till kyrkan.
Helena Bergström har fyllt sina aktörer med skådespelarmässigt självförtroende. Det finns inte en aktion, inte en handling som inte är laddad med Stanislavskijska motiv. Tårar av äkta vara, ilska på riktigt. Det som saknas är paradoxalt nog förståelsen. Vad driver Jean och Julie mot det oundvikliga slutet? Det begriper jag aldrig riktigt trots att jag så övertygande ser dem älska och hata, skaka och skälva. Att leva är svårt, att älska är svårt, men varför det egentligen går så kapitalfel för Bergströms Strindbergstrio får jag ändå inte känslomässig kläm på.
Loading ...
