Sjöjungfru utan magplask

Inledningen är magnifik: en beslöjad speakerröst  ger den rätta sagostämningen från första stund och så ridå upp för en suggestiv och påkostad scenografi i form av en gigantisk havsanemon – eller är det kanske ett träd –  som får tjäna som trappa upp till den hägrande människovärlden. Lägg därtill oerhört vackra, påkostade marängkostymer (Sven Dahlberg) och allt är på plats för en riktig familjeföreställning.

När sedan Den lilla sjöjungfrun (Ellen Jelinek) och människoprinsen (Filip Alexanderson) dansar en djupt poetisk ”drunkningsräddardans”, så sitter alla medhavda barn i åldrarna 3, 10 och 12 som tända ljus på första raden. Liksom de skrattar åt Anna Björks vitsiga prinsessa och skräms (i varje fall den minsta som egentligen är för liten) av Malin Eks underbara arketyp till ond häxa.

Ändå når inte Den lilla sjöjungfrun ända ut till salongen, utan någonstans på vägen finns en osynlig vägg som får den andäktiga premiärpubliken att sitta i princip knäpp tyst under hela föreställningen – vilket inte hör till vanligheterna när ett par hundra barn i åldern åtta år och uppåt är samlad på en och samma plats. En tysthet som visserligen kan tolkas som koncentration, men som även kan tyda på att barnen uppfattar föreställningen som lite skrämmande.

Kanske är den grundläggande orsaken till det valet av saga. Den lilla sjöjungfrun är ju den kanske sorgligaste av HC Andersens många sorgliga historier (skriven 1837), berättelsen om en liten sjöjungfru som genomgår en grym och smärtsam operation hos den onda havshäxan där priset är jungfruns vackra röst mot ett par ben. Bara för att vinna människoprinsens kärlek som istället visar sig vara kär i grannprinsessan. Ett scenario som man kan spinna många trådar av i vår tid med extrem makeover-hysteri. För vad gör folk inte nuförtiden för att behaga andra? 
   Men befriande är att Kajsa Giertz inte gör någon publikflirt genom att försöka modernisera just denna problematik, utan den får tala för sig själv i det fördolda.

De långa danspassagerna är mycket rogivande, men kräver sin man – vackra för oss vuxna att se men möjligen lite långtråkiga för ett barn.
   En svaghet i föreställningen är däremot musiken. Även om de instrumentella passagerna är stämningsskapande, så håller inte sångerna hela vägen. Leif Jordansson har inte heller fått till någon riktig ”slagdänga” som sätter sig i huvudet, utan de solosånger som framförs efterlämnar ganska svaga avtryck i minnet.

Ändå är Den lilla sjöjungfrun en föreställning man gärna rekommenderar andra att se, men då speciellt de vuxna vännerna. För visuellt och estetiskt är denna bokstavliga djupdykning i sagans och fantasins värld en lisa för själen i dagar av den pågående julhysterin på gatan utanför.