När Rikard Wolff gestaltar ännu en av sina stora förebilder – minns Edit Piaf – blir det inte helt otippat operadivan med det häftiga humöret och den djupa rösten – Maria Callas.
Men inte så mycket sångerskan Callas som människan och aktrisen Callas. För det här är till stora delar en berättarföreställning, bara sparsmakat dekorerad med musikaliska inslag och då ofta bara som en raspig bakgrund från en svunnen tid. Och den berättas i svartvitt. Precis som en gammal journalfilm.
För svartvit är scenografin (av Lars Östbergh) in i detalj, från den vita flygeln där Maria Callas tar sina första trevande toner för pianolärarinnan vars stränga uppmaning ”om igen” var det som triggade den lilla glasögonprydda, oälskade flickan från Manhattan att åstadkomma underverk, till rosorna och den designade kappan, bara med pikanta inslag av svart såsom den tjusiga aftonklänning som Callas så småningom bär när hon bjuds in att bo på skeppsredaren och miljardären Aristoteles Onassis lyxyacht, Onassis som senare kom att bli älskare till den redan gifta Callas.
Bara enstaka scener i Wolffs nästan två och en halv timme långa talmonolog är sceniskt gestaltade och det enda som egentligen avbryter de fascinerande historierna ur Callas liv är sporadiskt skorrande telefonsignaler som för handlingen in i ett nu.
Och för det mesta trollbinds man precis som barnet trollbinds av en fantastisk saga, särskilt efter första akten när just tiden med Onassis återges. Men ibland kan det bli lite för långsamt, i synnerhet eftersom Rikard Wolff också väljer att bitvis tala nästan stackatiskt. Som om orden kommer till honom själv först i samma stund som han uttalar dem. Men att han är Maria Callas går inte att ta miste på, ända ut i tåspetsarna.
Med sig ut i den gnistrande vita vinternatten på Sergels Torg bär man ett kvinnoöde som fascinerar och engagerar än idag. Om en kvinna som vågade gå sin egen väg och säga ifrån. Kort sagt vara en riktig diva. Just det lyfter Wolff, regissören Linus Fellbom och manusförfattaren Lucas Svensson fram på ett fenomenalt sätt. Då förlåter man lätt Wolff att han stundom gestaltar Callas ganska svalt och glömmer att släppa in publiken i sin magiska värld.